Samernas rätt till land och vatten

Sammanfattning: Frågan som rör samernas rätt till land och vatten och de frågor som är knutna härtill är ett ämne med stor komplexitet. Ämnet har varit föremål för diskussioner, åsikter och beslut ända sedan den svenska administrationen började intressera sig för de områden i norra Sverige där samerna bor. Rättsordningen har inte erkänt samernas äganderätt till mark och vatten. Det vanliga fastighetsrättsliga regelsystemet har inte passat in på samernas förhållanden. Detta arbete behandlar de renskötande samernas markrättigheter. I Sverige har det i rättsfallet NJA 1981 s. 1, det så kallade Skattefjällsmålet, fastslagits att samerna inte kunde anses ha äganderätt utan enbart bruksrätt till de renbetesområden som var omtvistade. Skattefjällsmålet utgör rättspraxis på området men det är tveksamt om målet skulle kunna sägas ha en generell bärighet. Högsta domstolen ansåg att förutsättningarna för att uppfylla äganderättskravet till mark inte förelåg inom Skattefjällen i Jämtland, men däremot kan det inte uteslutas att de historiska förhållandena i övriga delar av renbetesområdena i norra Sverige ser annorlunda ut och hade kunnat leda till en annan utgång vid en eventuell prövning. Samerna har bott i Skandinavien under mycket lång tid men under 1860-talet började de att betraktas som en främmande folkgrupp som hade invandrat till Sverige. Uppfattningen att samerna var invandrare i Sverige påverkades av dåtidens rasidéer som var på stark vetenskaplig frammarsch i Europa och under inflytande av kolonialismen. Under 1860-talet utformades en samepolitik som innebar att bofasta samer skulle assimileras i det svenska samhället och att nomadiserande samer skulle ägna sig uteslutande åt renskötsel. I Sverige delade renskötsellagen från år 1868 de svenska samerna i två kategorier: Den ena kategorin är de samer som har rätt till renskötsel, det vill säga de som bor i samebyar. De renskötande samerna uppgår i antal till ca 2500 personer. Medlemmarna i samebyarna har också vissa rättigheter till jakt och fiske. Den andra kategorin är icke renskötande samer vilka utgör ett mycket större antal. De har i detta hänseende inga speciella rättigheter och har haft vissa problem med att upprätthålla sin egen samiska identitet. 1868 års renskötsellag efterföljdes av 1928 års lag om samernas rätt till renbete och en motsvarande lag år 1960. Dessa lagar blev avlösta år 1971 av den nu gällande Rennäringslagen, (1971:437). Enligt den svenska statens uppfattning är renskötselrätten en bruksrätt grundad på urminnes hävd, vilken är uttömmande reglerad genom rennäringslagen. År 1994 infördes ett grundlagsstöd i 2 kap 20 § RF för den lagreglering som gäller i fråga om samernas renskötselrätt. Samerna har status som ursprungsbefolkning i Norden. FN:s ILO-konvention nr 169, vilken antogs och öppnades för ratifikation år 1989, erkänner ursprungsfolkens fulla rättigheter. ILO-konventionen kräver att rätten till traditionella landområden ska respekteras och skyddas. Ursprungsfolken skall där kunna bevara och utveckla sin kultur. Sverige har dock inte ratificerat konventionen eftersom frågan om samernas rätt till mark och renskötsel först måste utredas innan den internationella överenskommelsen kan godkännas. Norge kom däremot som första land i världen att ratificera nämnda konvention år 1990.