1962 knutar

Sammanfattning: Textilen har laddning och symbolvärde, den går att likna vid oss och har en naturlig närhet och relation till oss och våra kroppar. Hud möter textil mest hela tiden. Men också hur vi ser eller inte ser saker som finns framför oss och hanterar hela tiden. Ögonblick som kan få oss att lägga märke till en klädhög på golvet, när ljuset släcks och något förändras, högen är plötsligt en kropp. Det finns en självklarhet i att de ändrar form. Och ändå finns där något poetiskt och för mig svårbegripligt. Filten knölas ihop i änden av soffan. Täcket som en ensam kropp i sängen. Det existentiella finns i textilen. Den bär på en historia. Kroppsligt minne. Av vad det är att vara människa. I ensamhet, omsorg, sorg och hot. Textilen är tyst vittne till allt i en människas liv. Vittne till historia och tid, och har samtidigt en närvaro nu. I ryan byggs med ihopfallen textil något nytt. Textilens olika faser finns i görandet av en rya. Förgänglighet och hållbarhet i ett. Förfall och byggande.