Kriminalisering av tortyr -en uppfylld förpliktelse?

Sammanfattning: Tortyr förekommer på många håll världen över varför strävan mot ökade mänskliga rättigheter och arbetet mot tortyr är av största vikt, både på ett internationellt och på ett inomstatligt plan. Sverige har kommit förhållandevis långt i detta arbete och har också ratificerat de internationella överenskommelser på området som på olika vis reglerar tortyrförbudet. Den främsta av dessa konventioner är FN: s Tortyrkonvention från 1984, vilken också är den enda konventionen som innehåller en definition av begreppet tortyr. I Tortyrkonventionen och också på annat håll stadgas ett krav på att tortyrhandlingar ska vara kriminaliserade i de nationella strafflagarna. Kritik har riktats mot Sverige bland annat från FN: s tortyrkommitté med anledning av att den svenska Brottsbalken inte innehåller något särskilt straffstadgande om tortyrbrott. Denna uppsats behandlar frågan om huruvida svensk rätt uppfyller kraven på kriminalisering av tortyrbrottet eller om ett särskilt tortyrbrott borde införas för att uppfylla åtagandet som Tortyrkonventionen innebär. Tortyr betecknas normalt sett som ett internationellt brott, vilket innebär att det utgör ett brott som en stat kan döma över med hänvisning till regler i den internationella sedvanerätten oberoende av var brottet har begåtts. Tidigare kunde enbart stater hållas ansvariga för ett folkrättstridigt agerande men utvecklingen har gått emot ett individualiserat ansvar även inom ramen för den folkrättsliga straffrätten, och av de internationella brotten och däribland tortyrbrottet följer numera ett sådant ansvar baserat direkt på regler i sedvanerätten. För att folkrättens regler ska kunna tillämpas mot Sveriges medborgare krävs dock att de införlivas i den nationella rätten. Vad gäller konventioner likt Tortyrkonventionen kan sådan införlivning exempelvis ske genom att konventionens innehåll skrivs om till svensk lagtext. Frågan denna uppsats berör är således om Tortyrkonventionens krav i tillräcklig mån finns införlivad i svensk rätt. Den definition som återfinns i Tortyrkonventionen har ansetts utgöra sedvanerätt i de delar som konventionen avser, och således får denna definition betraktas som allmängiltig. Enligt definitionen ska tortyr betraktas som en handling som medvetet tillfogas någon, och som leder till allvarlig smärta eller svårt lidande, fysiskt eller psykiskt. Syftet med gärningen ska vara att erhålla information eller bekännelse av offret eller tredje person, att straffa någon för misstänkt gärning, eller att hota eller tvinga någon. Det främsta argumentet som talar emot ett införande av ett särskilt tortyrbrott i svensk lagstiftning är att sådana gärningar i tillräcklig mån redan är kriminaliserade genom brottsbalkens olika stadganden. Ytterligare argument emot ett särskilt tortyrbrott är att det skulle uppstå onödiga konkurrens- och gränsdragningsproblem vid ett sådant införande. Andra menar att brottsbalkens stadganden inte motsvarar Tortyrkonventionens definition i tillräcklig mån och vissa menar också att en särskild kriminalisering skulle lyfta fram betydelsen av tortyrbrottet som internationellt brott och att symbolvärdet av detta är tillräckliga skäl för ett särskilt stadgande. Personligen anser jag det inte finnas tillräckliga skäl för ett särskilt lagstiftande om tortyrbrottet även om jag kan förstå många av de argument som talar till fördel härför. Den främsta anledningen till min slutsats är att jag inte kan finna att någon förändring av rättsläget skulle bli resultatet av ny lagstiftning. Jag har inte lyckats finna, eller fingera, något exempel eller scenario där en handling skulle utgöra brott enligt Tortyrkonventionen men inte enligt brottsbalken och således torde ett särskilt tortyrbrott utgöra överflödig lastiftning. Det finns dock andra problem som enligt min mening borde ses över, och ett sådant är den fria bevisprövningens princip som tillåter att information åtkommen genom tortyr används som bevis i rättegång. Uppsatsen redogör för de argument som återfinns i debatten, och i diskussionsdelen av arbetet applicerar jag min egen åsikt på de olika problemen och når slutligen denna slutsats.