"Den som sa det han var det"- Om prövning av erkännanden ur ett rättssäkerhetsperspektiv

Sammanfattning: ”Den som sa det han var det”. Ett klassiskt svenskt ordspråk företrädelsevis populärt bland barn att dra till med när argumentationen tagit slut i en hetsig diskussion. Men också en ypperlig titel på denna uppsats då den ger uttryck för en mycket vanlig uppfattning; den som erkänner brott måste också vara skyldig till detsamma. I Rättegångsbalken stadgas det att ett erkännande i brottmål endast tjänar som bevismedel, vilket innebär att erkännandet måste underkastas en prövning av rättens ledamöter. Syftet med denna prövning är att fastställa erkännandets sanningshalt och i vilken mån det kan läggas till grund för fällande dom. Hur denna prövning ska ske är dock inte angiven ilagtext, vilket är en direkt effekt av den fria bevisvärdering som råder i svensk rätt. Syftet med denna uppsats är att besvara frågan om vilka kriterier som rättens prövning av erkännandet måste uppfylla för att rättssäkerhet avseende bevisvärderingen kan anses föreligga. Något fylligt material avseende prövningen av erkännanden saknas dessvärre, vilket inneburit att författaren även fått problematisera och söka vägledning i avgöranden som behandlat andra rättsfrågor än just erkännandets verkan. Detta har gjorts avseende exempelvis vad författaren benämner som ett ”erkännanden som andrahandsuppgift”, med vilket avses när rätten ställs inför ett vittnesmål från en person som påstår sig ha bevittnat ett erkännande från den tilltalade. Denna typ av erkännanden bör med anledning av de svårigheter som finns att fastställa hur de avgetts och i vilket syfte alltid behandlas med stor försiktighet. För att kunna garantera rättssäkerhet och upprätthålla det krav på oskuldspresumtion som föreligger genom EKMR krävs det att rätten genomför sin prövning utan förutfattade meningar avseende den tilltalades skuld. I syfte att upprätthålla principen in dubio pro reo har beviskravet i svensk rätt kommit att vara mycket strängt; ”ställt utom rimligt tvivel”, vilket gäller även för erkända brott. Således måste prövningen av erkännandet visa att erkännandet är att anse som så tillförlitligt att det inte råder något rimligt tvivel oavseende dess sanningshalt. För att kunna avgöra om så är fallet finns ett antal tillförlitlighetskriterier från HD:s praxis som är behjälpliga vid bedömningen. I denna uppsats påvisas hur dessa kriterier kan användas vid prövning av erkännanden och hur dessa bör kombineras med uppställande av s.k. alternativa hypoteser. Författaren har konstaterat att det råder stor variation på kvaliteten och omfattningen av de prövningar som sker. Mot bakgrund av detta och de problematiseringar som uppmärksammats presenterar därför författaren en steg-för-steg metodik för prövning av erkännanden. Denna har utvecklats genom att bland annat sammanväva rådande beviskrav och tillgänglig praxis samt de problematiseringar som författaren funnit. I denna metodik syftar varje steg till att garantera att den tilltalade tillerkänns en grundlig och objektiv prövning, genom vilken oskuldspresumtionen upprätthålls.