Kan adhd-läkemedlet lisdexamfetamin bota ätstörningar?

Sammanfattning: Introduktion: Hetsätningsstörning (”Binge eating disorder”; BED) är en kronisk, psykiatrisk ätstörning som kännetecknas av återkommande och ihållande episoder av tvångsmässig hetsätning i frånvaro av viktkompenserande beteenden. Återkommande episoder av hetsätning måste uppstå minst en gång i veckan under tre månader för att en person ska diagnostiseras med BED enligt DSM-5. Mellan 1 och 4 % av befolkningen i Sverige drabbas av BED. Det är vanligare än man tidigare trott. BED är ett allvarligt folkhälsoproblem då det är starkt associerat med fetma, dåligt psykiskt välbefinnande och andra komorbiditeter, såsom diabetes och metaboliskt syndrom. Det är många patienter som har BED som är underbehandlade och det kan leda till en dålig livskvalitet. Studier tyder på att patologisk överätning vid BED kan vara relaterad till dysfunktion av dopamin- och noradrenalin-systemen i CNS, ökad belöningskänslighet och impulsivitet vad gäller matintag. Lisdexamfetamin ökar nivåerna av dopamin och noradrenalin genom att hämma deras återupptag och kan därför vara användbart för behandling av BED. Syfte: Syftet med detta examensarbete var att undersöka om lisdexamfetamin kan användas som behandling mot hetsätningsstörning samt vilken effekt, tolerabilitet och säkerhet lisdexamfetamin har vid behandling av hetsätningsstörning. Metod: Detta examensarbete är en litteraturstudie baserat på sex vetenskapliga artiklar och kliniska prövningar från databasen Pubmed. Arbetet är baserat på artiklar som undersökt effekten av lisdexamfetmin som monoterapi. Resultat: Samtliga studier visade att hetsätningsfrekvensen minskade effektivt vid behandling med lisdexamfetmin jämfört med placebo. Doserna av lisdexamfetmin som hade effekt på BED var 50 mg/dag och 70 mg/dag. Vid lisdexamfetminbehandling ökade andelen som nådde remission från BED. Behandlingen ledde också till viktminskning  hos deltagarna och de flesta biverkningar som uppstod under behandlingen var av mild eller måttlig intensitet, exempelvis muntorrhet, minskad aptit, sömnlöshet och huvudvärk. Slutsats: Studierna har visat att det finns en fördel med lisdexamfetmin jämfört med placebo för att behandla BED. Biverkningsprofilen var god i alla studier där det mestadels milda till måttliga biverkningar observerades och där de flesta biverkningarna inte ansågs vara kopplade till behandlingen. Lisdexamfetmin bör ändå användas med försiktighet och under kontroll. Lisdexamfetmin som behandling mot BED verkar lovande men underlaget är för närvarande begränsat av ett fåtal studier.