FoU : Företagens tillvägagångssätt vid aktivering av utvecklingsutgifter

Sammanfattning: Många stora svenska företag har nått sina positioner genom att bearbeta innovatörers uppfinningar på ett sätt så att företaget växer i sitt kunskapsförsprång. Detta uppnås genom att investera i forskning och utveckling (FoU). Förespråkare för aktivering av immateriella resurser såsom utvecklingsutgifter påstår att aktiveringen av utvecklingsutgifter är svårbedömd, eftersom det i de immateriella investeringarna alltid finns en osäkerhet, då utgifterna inte alltid kan leda till en slutprodukt och ge framtida nytta för företagen. Syftet med uppsatsen är att undersöka hur svenska börsnoterade företag går tillväga för att uppfylla kriterierna i IAS 38 (International Accounting Standard) och aktivera utvecklingsutgifter samt förstå företagens resonemang för bedömning och beslut vid en aktivering. Vilka redovisningsprinciper som är relevanta vid detta beslut ska även undersökas. De utvalda företagen som ingick i undersökningen är Atlas Copco, Scania och AstraZeneca. För att kunna studera en avgränsad aspekt av ett problem på djupet under en begränsad tidsrymd använder sig forskarna av en fallstudie. Studien har genomförts med hjälp av en kvalitativ metod där kunniga representanter från företagen har intervjuats. Undersökningen visar att företagen använder en färdig prototyp eller modell för att utveckla en internt upparbetad immateriell resurs i en utvecklingsfas. Dessa modeller eller prototyper inkluderar funktioner som ger möjligheter till att aktivera en utvecklingsutgift och därefter skapa en färdig produkt. Företagens mål med att genomföra ett projekt är att utveckla en färdig produkt, få höga vinstmarginaler och försvara sin position på marknaden. Det framgår även att IAS 38 kriterierna inte är svåra att uppfylla då företagen tar hänsyn till kriterierna innan ett projekt startas. Företagens FoU-verksamhet har tekniska resurser, kalkylmodeller och kvalificerad personal som bidrar till att uppfylla dessa kriterier. Företagen använder beslutprocessen för att bedöma om utvecklingsutgifter är aktiverbara eller inte. Försiktighetsprincipen är den relevanta principen under beslutprocessen så projektansvariga inte överskattar sina vinstmarginaler.