INKLUDERING som praktik eller avsikt?

Sammanfattning: I samband med Salamancadeklarationen 1994 deklarerar UNESCO:s medlemsländer sina ståndpunkter om en skola för alla elever oavsett elevers förutsättningar och i samband med detta kom begreppet inkludering in i skolans organisation. Tydligt är att det från politiker funnits en uttalad intention att skapa en inkluderande skola men när en ny skollag 2010 tog form fanns inte begreppet med som ett uttalat krav. I denna magisteruppsats har ambitionen varit att presentera min praktiknära studie med en fenomenologisk ansats. Den beskriver hur lärare på en högstadieskola upplever inkludering som fenomen i förhållande till den organisation som är deras vardag. Genom halvstrukturerade livsvärlds-intervjuer har jag lyft fram lärares personliga upplevelser för att belysa dem med hjälp av en beskrivande fenomenologisk analysmetod. Den har en induktiv ansats där jag som forskare förväntas att inte styras av någon förutfattad mening eller någon teori i sökandet efter fenomenets kärna, dess essens. Vid analys av den teorineutrala empirin framkommer essensen av den mänskliga upplevelsen att inkludering som fenomen består av en social gemenskap, en önskan om flexibilitet under skoldagen och ett problem för läraren. Det är det som gör inkludering till det den är för dem, fenomenets väsen. Det är den kärnan som fenomenet inte kan mista utan att upphöra som just den upplevelsen. I slutat av min studie har jag även valt att söka efter samband som kan förklara lärares upplevelser av möjligheter och begränsningar med hjälp av det teoretiska ramverket policy enactment. De begränsningar som lärare beskriver kan för det mesta identifieras inom den professionella kulturen, hur de ser på skolan, eleverna och undervisningen.