Sverige och särskild skatt på finanssektorn – ’’Säg inte nej, säg kanske, kanske, kanske’’? - En rättsvetenskaplig studie av särskild beskattning av finanssektorn.

Sammanfattning: Syftet med denna uppsats har varit att utreda huruvida två typer av finansiell beskattning är förenliga med den svenska skatterättens grundprinciper, och om den ena skatten avhjälper den svenska regeringens invändningar mot den andra skatten, för att utreda om någon av dem kan bli gällande svensk skatterätt. De två typer av finansiell beskattning uppsatsen beskriver är dels den av kommissionen föreslagna skatten på finansiella transaktioner, dels den av Internationella valutafonden (IMF) föreslagna skatten på finansiell verksamhet. Kommissionens förslag innebär att båda parter i en transaktion ska erlägga skatt om de för det första handlar med finansiella instrument och för det andra uppfyller direktivets krav på att vara finansinstitut. IMF:s förslag innebär beskattning av företag i finanssektorns samlade löner och ersättningar. Förslaget pekar ut finansinstitut som skattskyldiga, vilka definieras som företag vars huvudsakliga verksamhet är finansiell. Den svenska regeringens invändningar mot den av kommissionen föreslagna skatten är att den kommer att leda till att transaktioner lämnar EU, att stater och företag får svårare att anskaffa kapital samt att förslaget går längre än nödvändigt för att uppnå sina syften. Den svenska regeringen är negativ till överstatlighet i skattefrågor. Varken kommissionens eller IMF:s förslag är förenligt med likformighets- och neutralitetsprinciperna. IMF:s förslag avhjälper de svenska invändningarna om transaktionsflytt och försvårad kapitalanskaffning, men är i strid med den nationella skattesuveräniteten samt proportionalitetsprincipen. Slutsatsen blir därför att kommissionens FTT inte skulle kunna bli gällande (svensk skatte)rätt, även bortsett från den svenska regeringens invändningar, och den av IMF föreslagna skatten inte bör bli gällande (svensk skatte)rätt.