The Charter of Fundamental Rights - Altering the Relationship Between EU Law and National Law?

Sammanfattning: År 2009 blev Europeiska Unionens stadga om de grundläggande rättigheterna juridiskt bindande nästan ett decennium efter det att processen att utarbeta en stadga hade påbörjats. Stadgans status som ett juridiskt bindande dokument väcker naturligtvis nya frågor om det framtida skyddet av mänskliga rättigheterna i Europa samt stadgans förhållande till Europakonventionen såväl som medlemsstaternas konstitutionella rättigheter. Stadgans allmänna bestämmelser, placerade i det sjunde kapitlet, reglerar dess tillämpningsområde och syftar till att hantera konflikter mellan stadgan och andra källor till skydd för de mänskliga rättigheterna. Det har däremot varit oklart hur dessa bestämmelser ska tolkas och vad de därigenom skulle kunna innebära. Under våren 2013 avgjorde EU-domstolen slutligen två fall, Åkerberg och Melloni, angående tolkningen av två av dessa allmänna bestämmelser. Syftet med denna uppsats är därför att undersöka sambandet mellan skyddet av de mänskliga rättigheterna på överstatlig nivå och på nationell nivå mot bakgrund av ny rättspraxis och att svara på frågan om vad stadgan kan få för konsekvenser för förhållandet mellan EU-rätt och nationell rätt. Som visas i denna uppsats finns det olika sätt att förstå förhållandet mellan EU-rätt och nationell rätt. En uppfattning är att den europeiska rättsordningen är överlägsen de nationella rättsordningarna och att EU-rättsliga bestämmelser därmed alltid måste ges företräde framför nationella bestämmelser om dessa kolliderar. I motsats så syftar begreppet konstitutionell pluralism till att förstå förhållandet i en icke-hierarkisk mening. Enligt de teorier som kallas diskursiv konstitutionell pluralism har EU-rätten utvecklas genom en dialog mellan EU-domstolen och de nationella domstolarna och en pågående dialog mellan domstolarna är också en källa till legitimitet för EU-domstolen. I Åkerberg och Melloni, klargjorde EU-domstolen slutligen hur två av de allmänna bestämmelserna i stadgan ska tolkas. Det framgår av domstolens avgöranden i dessa två mål att EU-domstolen även fortsättningsvis kommer att påverka skyddet av de mänskliga rättigheterna på nationell nivå i stor utsträckning. Samtidigt är min analys att det är möjligt att förstå EU-domstolens avgöranden som en återspegling av diskursiv konstitutionell pluralism och att domstolens tolkningar av de allmänna bestämmelserna har potential att förena den europeiska rättsordningen med de nationella rättsordningarna. Åkerberg och Melloni stärker därför uppfattningen att förhållandet mellan EU-rätt och nationell rätt bättre kan förstås i en icke-hierarkisk mening.