En lära om social adekvans : En analys av hur begreppet social adekvans används i straffrätten

Sammanfattning: Det svenska straffsystemet kan på ett övergripande plan sägas bygga på tanken att man vill avhålla människor från vissa typer av beteenden som inte anses önskvärda i samhället. Genom att straffbelägga, eller kriminalisera, sådana beteenden försöker man påverka människors handlande i en mer önskvärd riktning. Kriminaliseringens väsen kan därför beskrivas som att människor hotas med straff för det fall de väljer att handla i strid med vad som anses önskvärt. Brottsbalken präglas dock av abstrakta brottsbeskrivningar som språkligt sett även omfattar sådana beteenden som inte strider mot samhälleliga konventioner, utan tvärtom tolereras eller till och med betraktas som önskvärda i samhället. Att låta sådana beteenden bli föremål för straffrättens våld vore dock inhumant och irrationellt utifrån de skäl som ansetts rättfärdiga förekomsten av straffsystemet. I vissa fall har lagstiftaren haft detta i åtanke, och infört särskilda undantagsregler som anger när en gärning som uppfyller rekvisiten i en straffbestämmelse inte ska föranleda straff. I andra fall kan domstolen genom tolkning nå ett resultat som bättre harmonierar med straffsystemets ändamål. Därutöver har Högsta domstolen, tillsammans med den straffrättsliga doktrinen, försett straffrätten med en mängd allmänna läror som kompletterar straffbestämmelserna. Syftet med dessa läror är att åstadkomma en rimlig avgränsning av straffansvaret, så att det endast aktualiseras då det anses befogat och berättigat för att avhålla människor från att begå vissa handlingar. Bland annat finns läror med hjälp av vilka man kan avgöra vilka typer av orsakanden som är straffrättsligt relevanta, samt läror som anger under vilka omständigheter någon kan begå brott genom att underlåta att göra något visst. I sällsynta fall är dock dessa undantagsregler, tolkningsmetoder och läror otillräckliga, såtillvida att de inte lyckas gallra bort vissa gärningar som formellt sett uppfyller rekvisiten i en straffbestämmelse, men som inte rimligen bör föranleda straff. För att åstadkomma tillfredsställande resultat även i dessa fall har man inom doktrinen och i domstolarna laborerat med begreppet social adekvans, som beskriver när en gärning kan anses tillåten, trots att det inte kan förklaras med straffrättsligt förankrade argument. Hur begreppet social adekvans ska förstås har dock länge varit oklart, och det rättsvetenskapliga intresset för begreppet har varit begränsat. En tänkbar förklaring till avsaknaden av rättsvetenskapliga ansatser är att begreppet traditionellt har ansetts sakna normativa egenskaper. Jareborg har till exempel konsekvent framhållit att social adekvans endast står för en slutsats, men inte för de skäl som underbygger densamma. Att Högsta domstolen hänvisar till social adekvans är inte heller vanligt. Sedan slutet av millennieskiftet då Högsta domstolen för första gången använde begreppet i domskrivningen, har det förekommit endast ett fåtal gånger, och då mycket kortfattat. Under sommaren år 2018 meddelade Högsta domstolen emellertid ett avgörande där resonemangen rörande begreppet broderades ut. Bland annat anförde domstolen att det finns anledning att tala om en lära om social adekvans. Begreppet social adekvans, som successivt vuxit fram i gränslandet mellan tillåtet och otillåtet sedan mitten av 1970-talet, och som på vägen har beskrivits både som en slasktratt och en lära, är svårfångat. För många juriststudenter är social adekvans endast en parentes i läroböckerna. Social adekvans verkar således uppfattas som någonting som bara existerar, men inte låter sig förklaras. I uppsatsen försöker jag åstadkomma en förklaring av vad som finns bakom begreppet social adekvans.