”Men - var är vår Jesus?” : Mötet mellan kyrkotraditioner i S:ta Ragnhilds kyrka i Södertälje

Sammanfattning: I takt med att allt fler personer som är kristna ifrån Mellanöstern har sökt sig till S:ta Ragnhilds kyrka i Södertälje, har ett oväntat dilemma uppstått för samfundet Svenska kyrkan lokalt. Många besökare har efterfrågat fromhetsuttryck som är vanliga i den kyrkotradition de kommer ifrån, till exempel i form av en skulptur föreställande Jesus, en vigvattenskål och krukväxter. Att korsteckna sig med välsignat vatten, att vidröra, omfamna och kyssa Jesus-skulpturen visar ett sätt att utöva sin tro, som också kan fungera som brobyggande mellan olika kulturer och kyrkotraditioner. Detta väcker frågor om identitet och maktstrukturer i kyrkorummet. Många kristna ifrån Mellanöstern lämnar krukväxter i gåva till kyrkorummet, de placeras på golvet i närheten av en ljusbärare. Ljusbärare är ett vanligt fromhetsuttryck i kyrkorum som är tillhöriga samfundet Svenska kyrkan. I S:ta Ragnhilds kyrkorum är ljusbäraren utformad som ett träd med nakna grenar. Det är skänkt av ett lokalt ordenssällskap, designat av en lokal silversmed och tillverkat i en lokal smedja. Det har en lokal prägel, och en tydlig lokal avsändare, i form av en plakett med ordenssällskapets namn på monterat på ljusträdet.  Men den lokala kontexten i Södertälje har över tid förändrats. När arbetslaget i S:ta Ragnhilds kyrkorum i samråd med församlingsherden organiserar gudstjänster med textläsning på arabiska, som är modersmål för många i den gudstjänstfirande församlingen, har detta ibland tolkats som ett utmanande inslag. Att få höra Ordet på sitt modersmål, en luthersk idé och därmed en del av Svenska kyrkans identitet, har blivit upplyftande för många gudstjänstbesökare men provocerande för andra. Nu har arbetslaget i S:ta Ragnhilds kyrkorum att förhålla sig till dessa reaktioner. Utmaningen är att få samfundet Svenska kyrkans identitet att manifesteras i kyrkorumet S:ta Ragnhild på ett sådant sätt att den gudstjänstfirande församlingen, som består av kristna med rötter i flera olika kyrkotraditioner, känner sig hemma och välkomna där. Frågan är vilka fromhetsuttryck som där kan rymmas utan att Svenska kyrkans identitet på ett lokalt plan blir otydlig. Ett sätt att lösa detta på har varit att noga överväga vad som kan placeras i kyrkorummet, samt att föra dialog med gåvogivare. Sammantaget visar uppsatsen att S:ta Ragnhilds kyrkorum åskådliggör Svenska kyrkans identitet på ett lokalt plan genom att vara ett kyrkorum som genom sina fromhetsuttryck karaktäriseras av såväl ekumenik som mission och på så sätt är ett kyrkorum som är öppet för alla.