Ett förbud mot könsdifferentierade försäkringspremier - Jämställdhet till vilket pris?

Sammanfattning: Uppsatsens fokus ligger på att undersöka effekterna av det 21 december 2012 ikraftträdda förbudet mot könsdifferentierade försäkringspremier och –ersättningar. Förbudet har sin bakgrund i ett mål i EU-domstolen, där domstolen kom att ogiltigförklara en undantagsregel som gav medlemsstaterna möjlighet att på obestämd tid tillåta användandet av kön som faktor vid försäkringsföretagens beräknande av premier och ersättningar. Undantagsregeln fanns i direktiv 2004/113/EG, som trädde i kraft 21 december 2007, och som syftade till att genomföra principen om likabehandling mellan män och kvinnor när det gäller tillgång till och tillhandahållande av varor och tjänster – däribland försäkringstjänster. Faktorn kön har en statistiskt bevisad effekt på flertalet försäkringstyper. Förbudet kommer således att förändra den nuvarande aggregerade prisbilden och påverka premiesättningen åt endera hållet för respektive kön. Rent konkret innebär detta att det ena könet, beroende på försäkringstyp, i snitt kommer betala en premie som är högre än den risk de tillför till försäkringskollektivet. Detta innebär att försäkringsgivaren måste avvika från den ekvivalensprincip som annars råder. Som en följd av detta avvikande kommer också marknadsbalansen att rubbas enligt gängse marknadsekonomiska regler. Risken är att Sverige och hela EU drabbas av ett samhälle som är underförsäkrat. Utifrån det faktum att EU utgör en öppen, gemensam marknad bör man som medlemsstat heller inte avvika från den harmonisering som sker genom bland annat direktiv då detta riskerar att snedvrida konkurrensen på marknaden. Jag kommer i uppsatsen att belysa denna problematik och samtidigt undersöka hur pass effektiv den lagtekniska lösningen egentligen är. En avgörande fråga i utvärderandet och analyserandet av förbudet i fråga är hur man ur ett försäkringsperspektiv ska se på jämställdhet. Om med jämställdhet förstås lika resultat, krävs aktiva åtgärder såsom lagstiftningen i fråga. Om man däremot anser att jämställdhet innebär lika möjligheter, bör försäkringsbranschen avspegla de faktiska förhållandena snarare än att påverka dem. I skrivande stund är dessutom ytterligare ett direktiv, som bland annat berör användandet av ålder och funktionshinder som faktorer vid beräknandet av försäkringspremier och –ersättningar, under behandling på europanivå. Motiveringen till detta direktiv ter sig paradoxal till hur man resonerade i den dom som ledde till förbudet mot könsdifferentiering, då det i utkastet till direktivet i fråga anges att ålder och funktionshinder skall tillåtas att användas som riskfaktorer. Det är därför på sin plats att kritik framförs mot unionslagstiftarens inkonsekventa agerande, när man värderar de olika diskrimineringsgrunderna annorlunda. Ett framtida ställningstagande är oundvikligt.