Grupparbete i högre utbildning: att lära tillsammans

Sammanfattning: Jag studerade grupparbete i högre utbildning med en kvalitativ metod och sökte med hjälp av teori, tidigare forskning samt kvalitativa intervjuer, svar på hur ett välfungerande grupparbete är möjligt. Som främsta teoretiker använde jag mig av Vygotskij, Freire, Scheff och Asplund. För att svara på denna fråga studerade jag hur grupparbete går till, hur det påverkar studerandes lärande samt vilka kommunikationsmönster som uppstår under grupparbete som får konsekvenser för lärandet. Jag intervjuade fem högskolestudenter. Min undersökning visade att man i grupparbete framför allt lär sig att arbeta i grupp. Men grupparbete erbjuder också möjligheter till ett djupare lärande med hjälp av kommunikation. Relationer i gruppen kan skapa en positiv social responsivitet som en motivationskälla för lärande. Detta kan leda till stabila sociala band som uttrycker sig i att gruppmedlemmar förstår och respekterar varandra, vilket kan resultera i ett djupt lärande och utveckling genom ömsesidig hjälp. Studerande behöver undervisning om grupparbete och tid för att välja grupper. Studien visade att Vygotkijs sociokulturella perspektiv, hans begrepp "den närmaste utvecklingszonen", Scheffs begrepp "sociala band" och Asplunds begrepp "den sociala responsiviteten" fungerar väl kring Freires begrepp "dialog", för att studera grupparbete i högre utbildning. Jag skiljde mellan tre olika strategier utifrån informanternas utsagor för grupparbete: (a) Den starke får styra som koordinator, (b) man bör anpassa sig till varandra, (c) dialog mellan jämställda. Jag ger stöd åt och föreslår att grupparbete bör förberedas, genomförs och utvärderas i enlighet med ett dialogiskt perspektiv som bygger på att eliminera den klassiska relationen mellan lärare och elev samt förutsätter och utvecklar en stark tro på människan, kärlek, ödmjukhet, solidaritet, respekt och kritiskt tänkande.