Är risken nödvändig att beakta? En studie av restriktioner vid häktning och risken för falska erkännanden som följer därav

Sammanfattning: Syftet med denna uppsats är att undersöka om falska erkännanden kan vara en följd av de psykiska påfrestningar som kan uppstå när en häktad åläggs restriktioner. Uppsatsen vill även svara på om risken för falska erkännanden beaktas när olika förslag till lösningar för att komma till rätta med den höga restriktionsanvändningen diskuteras. Sverige har under de senaste decennierna fått återkommande kritik för en hög användning av restriktioner vid häktning. 70 % av de häktade åläggs restriktioner. 75 % av de häktade med restriktioner får mindre än två timmar med isoleringsbrytande åtgärder per dag och den svenska användningen av restriktioner vid häktning har därför kallats isolering. Forskning som har gjorts visar att de psykologiska effekterna av isolering är omfattande och kan leda till att den misstänkte får svårt att tillvara ta sin rätt under processen. Vissa har även menat att de psykiska påfrestningarna som följer av restriktioner vid häktning kan leda till att den misstänkte väljer att erkänna brott för att ta sig ur situationen, så kallade falska medgörliga erkännanden. Som en följd av den internationella kritiken har förslag till lagändringar lagts fram för att komma till rätta med problemen, bland annat i SOU och i en rapport som åklagarmyndigheten utgav i januari 2014. Förslagen har exempelvis förespråkat att förhör som görs tidigt under förundersökningen ska få ett högre bevisvärde och att ett erkännande ska leda till strafflindring. I min analys argumenterar jag för att förslagen kan leda till en minskad restriktionsanvändning men att det saknas en diskussion kring risken för falska erkännanden. Analysen uppmärksammar även att fler aktörer som är inblandade med häktning och restriktioner borde se över vad som kan göras för att minska restriktionsanvändningen.