Distriktssköterskans erfarenheter av att stödja närstående som vårdar en person som insjuknat i demens

Sammanfattning: Bakgrund: Demens beskrivs som en sjukdom som berör hela familjen, varav närstående utgör en betydande del av vården av den sjuke i hemmet. Som en konsekvens av detta kan närstående uppleva negativ inverkan på fysisk och psykisk hälsa med nedsatt livskvalitet som följd. Distriktssköterskans förmåga att vara lyhörd för närståendes behov likaväl som patientens är därför av stor betydelse, för att kunna stödja närstående efter bästa förmåga med den hjälp de behöver. Dock föreligger svårigheter i distriktssköterskans arbete att tillgodose närståendes behov liksom att vara ett optimalt stöd. Syfte: Syftet med studien var att beskriva distriktssköterskans arbetssätt och förmågor liksom svårigheter att stödja närstående som vårdar en person som insjuknat i demens. Metod: Studien genomfördes som en intervjustudie med semistrukturerade intervjuer. Metoden var kvalitativ med induktiv ansats. Ändamålsenligt urval tillämpades vid rekrytering av deltagare. Inklusionskriterierna var distriktssköterskor inom hemsjukvården i två olika kommuner i södra Sverige, med måttlig till mycket erfarenhet inom området. Innehållet i intervjuerna analyserades med kvalitativ latent innehållsanalys enligt Graneheim och Lundman (2004). Resultat: Resultatet omfattade nio kategorier med tillhörande underkategorier. Kategorierna som skapades blev följande; “Distriktssköterskan vill utgå ifrån ett helhetsperspektiv”, “Distriktssköterskan vill arbeta preventivt genom varaktig kontakt med närstående”, “Att bli inkopplad sent är ett hinder i det hälsofrämjande arbetet”, “Teamsamarbete skapar förutsättningar för distriktssköterskan att ge stöd till närstående”,“En ömsesidig relation kan stödja närstående i den vårdande processen”, “Att uppmärksamma och vara lyhörd inför närståendes behov av stöd”, “Möjligheter att tillgodose behov av stöd försvåras av närståendes oförmåga att ta emot hjälp” samt “Att främja distriktssköterskans förmåga att uppmärksamma närståendes behov av stöd”. Dessa kategorier föll under två teman; “Att ligga steget före för att möta hela människan” och “Att finnas till hands och vara mottaglig för önskningar”. Slutsats: Det förekom skillnader mellan kommunerna huruvida distriktssköterskan i sitt sätt att arbeta använde rutiner eller inte. Distriktssköterskorna använder flera metoder för att stödja närstående som vårdar en person som insjuknat i demens, men upplever att de ibland blir inkopplade sent, något som hindrar dem i sitt hälsofrämjande arbete liksom möjligheterna att tillgodose ett optimalt omhändertagande. De önskade rutiner, mer utbildning inom området samt hjälpmedel som kunde underlättade deras arbete att uppmärksamma och identifiera närståendes mående och behov av stöd.