Tvångslicenser som medel att nå fattiga med nödvändiga läkemedel

Sammanfattning: Epidemiska sjukdomar som HIV/AIDS, malaria och TBC utgör ett stort hot mot dagens utvecklingsländer. WTO: s regelverk erbjuder i form av tvångslicenser medel att komma till bukt med bristen på läkemedel. Tvångslicenser meddelas dock mycket sällan. WTO har vid två tillfällen gjort tillägg till TRIPS-avtalet för att förtydliga och till viss del förändra innehållet i dess 31 artikel. Detta har skett i syfte att underlätta användandet av tvångslicenser som medel främja allmänhetens hälsa genom att nå befolkningen i fattiga länder med läkemedel. Dessa åtgärder har dock visat sig otillräckliga. I föreliggande uppsats behandlas tolkningen av TRIPS-avtalets 31 artikel i ljuset av de tillägg som gjorts. Tolkningsdiskussionen rör sig framförallt kring kraven som ställs på tidigare förhandling och villkoren för att frångå förhandlingskriteriet, vad som menas med att produktion under tvångslicens ska ske huvudsakligen för den inhemska marknadens behov och vad som utgör tillräcklig ersättning. Även efter tilläggen till TRIPS kvarstår oklarheter gällande exempelvis de exakta grunderna för beräkning av den ersättning patenthavaren har rätt till vid meddelad tvångslicens. Uppsatsen behandlar möjliga verkningar av meddelade tvångslicenser. Exempelvis rör det sig om underlåten forskning på relevanta sjukdomar och parallellimport. Möjliga orsaker till att tvångslicenser använts i så liten omfattning tas också upp, såsom resursbrist, bristande politisk vilja och administrativ kapacitet, rädsla för repressalier från i-länder samt alternativa användningar för systemet.