Star of Hope International : Fundacion Evangelica El Buen Pastor, Presidencia Roque Saenz Peña Argentina

Detta är en Uppsats för yrkesexamina på grundnivå från Södertörns högskola/Södertörns högskola

Sammanfattning:

Praktik som en del av min utbildning var inte enbart ett försök att tillämpa min kunskap på arbetsmarknaden utan även en försvarsstrategi. För mig har praktiken verkat underlättande då utvecklingen ifrån skolbänken till arbetslivet naturliggjordes. Arbetssökandeprocessen grinar inte längre elakt emot mig ifrån en närbelägen framtida plats, utan jag kan nu se relationen emellan självpresentation och utbildning klarare. Därmed kommer jag att kunna använda mina studier som ett individuellt kapital.

Mitt val av praktikplats var biståndsorganisationen Hoppets Stjärna, Fundacion Evangelica El Buen Pastor (förkortat FEEBP, vilket är namnet på Hoppets Stjärnas argentinska avdelning på svenska översatt ”Den goda herden”). Organisationsavdelningen är geografiskt

belägen i staden Presidencia Roque Saenz Peña, provinsen Chaco, norra Argentina. Här bedrivs socialt biståndsarbete med minoritetsbefolkningen i området. Organisationen representerar och lyder under Star of Hope International (SOHI, Internationella Hoppets

Stjärna) samt Tentmission (Tältmissionen) vilka i sin tur utför sina projekt i samarbete med SMR samt Sida.

Mitt syfte och min målsättning med praktiken kan sammanfattas i två huvudområden. Då mitt val av språkinriktning inom Europaprogrammet är spanska var min ambition och förväntning att genom daglig praktik av språket driva min språkkunskap till en obehindrad förståelse.

Genom en sådan förståelsenivå kan jag i framtiden arbeta och söka arbete som bygger på att dessa språkkunskaper innehas. Den andra delen av målsättningen rör utbildningens ämnesinriktning på etnologin eller kulturella studier. Genom att biståndsarbeta med en minoritetsbefolkning på en internationell arena kom jag både i kontakt med den argentinska majoritetskulturen såsom den argentinska minoritetskulturen men även med min egna svenska kultur. Därmed tillgavs jag möjligheten att praktisera och förstå hur min utbildning kan användas ute i det verkliga livet eller ute i arbetslivet. Jag kan nu i efterhand utan att överdriva konstatera att jag lyckat med bägge mina målsättningar.

Rent utvecklingsmässigt innebar min praktiktjänstgöring även en enorm personlig resa. Att bo och leva i ett land som Sverige där så gott som samtliga åtminstone har det ganska bra för att sedan förflytta sig till ett land där vardagsnormen hamnar på lättare lidande innebar en enorm press. Jag fann det att vissa av dem som jobbat längre med biståndsarbetet stundvis verkade något känslomässigt avstängda men det kan lika väl ha varit jag som reagerade oerhört starkt på att kunna bidra med så lite. Enbart situationen att bege mig ifrån ett land i väst för att biståndsarbeta i tredje världen var att brottas med min moraliska ståndpunkt och medvetenhet kring postkolonialistiskt strukturerande. Jag minns när jag översatte mitt första fadderbrev där en extra slant skickats med tillsammans med orden ”köp dig själv och din familj någonting fint” att jag tänkte för mig själv: "är biståndspolitiken skapad för att få dem att må bättre eller är det bara vi som lättar vårat dåliga samvete för när slutade vi egentligen att kolonisera Latinamerika". Detta är någonting som jag tänker mig behandla, utveckla och analyser i en framtida uppsats. Ironiskt nog visade sig att jag själv tacklade min bearbetning av mina känslor på ett liknande sätt. Under första månaden då jag köpte något för att äta delade jag alltid med mig till första bästa hungriga individ som jag kunde hitta. Jag visste dock att detta snarare var ett sätt för mig att må lite bättre än att det skapade någon större samhällsförändring. Första månaden bjöd som sagt på många sömnlösa nätter men med tiden kom jag att finna att något så enkelt som ett leende blev den avgörande faktorn. För att istället för att fokusera mig på matutdelningar, tacksamhetsskuld och dåligt samvete mindes jag att ett leende kostar ju faktiskt ingenting vare sig i Sverige eller i Argentina. Att le, lyssna och förstå var det som jag kände att jag kunde bidra som mest med vilket i sin tur kan föda hopp och kamp. Precis som organisationens ledmotiv lyder "hope makes a difference".

  HÄR KAN DU HÄMTA UPPSATSEN I FULLTEXT. (följ länken till nästa sida)