Operativ förmåga i Försvarsmakten. Realitet eller önskan?

Sammanfattning: Finns det idag en sam- och helhetssyn avseende operativ förmåga mellan den politiska nivån ochFörsvarsmakten i Sverige? En syn där de operativa förmågorna fokuserar på att nå en gemensamönskad effekt istället för enskilda försvarsgrenar, förmågor eller i värsta fall förbands enskildautveckling? Uppsatsens syfte är att undersöka, med stöd av implementeringsteorin, spårbarhetenav Regeringens direktiv avseende operativ förmåga i Försvarsmakten. Utgångspunkten tas i Försvarsmaktensvision och de doktriner som försvarsmaktsledningen utgivit för att styra organisationenunder perioden 2001–2004, samt i intervjuer med militära representanter.Några delar som framkommer i uppsatsen är att direktiven från Regeringen återfinns i samtligatexter hos Försvarsmakten. Dock talas det inte så mycket om huvuduppgifterna under intervjuernautan mer om framtiden och hur fel det är att numera ha väpnad strid, som enda uppgift. En uppgiftsom ännu inte gett avtryck i de av Försvarsmakten skrivna texterna. Punkter som framkom att beaktavid skapande av operativ förmåga var samverkan, samövning, planering utefter basfunktionerna,ett tydligare fokus och styrning i politiska direktiv. Vid intervjuerna och i den av försvarsberedningengivna rapporten, menar man att Sveriges försvar av territoriet och sin integritet, iframtiden kommer att ske med samma styrkor man avser att engagera sig i internationella åtaganden.Men det arv som idag finns i förband och dess utbildningsnivå, stödjer inte riktigt den tanken.Några av slutsatserna är att samövning är av största vikt för att få operativ förmåga, samt att detfinns en för stor kraftsplittring i utbildning, övningsverksamheten och vid framtagande av ny materiel.Slutligen konstaterades att den operativa förmågan i Försvarsmakten är en önskan, och inteen realitet.