Pysselhoran

Sammanfattning: I min yrkesverksamhet som Levande verkstadpedagog behöver jag ofta förklara vad det är jag arbetar med eftersom min yrkesgrupp inte är så känd. Då jag behöver samarbeta och samverka med olika yrkesgrupper är jag beroende av deras medverkan för att det jag vill uppnå med verksamheten inte skall motverkas. Tidigare har jag använt mig av förklaringar som formulerades vid starten av Levande verkstad 1968, men funnit att mycket av det jag sade inte stämde med min erfarenhet. Den upplevda oförmågan att uttrycka mig kring mitt arbete har lett mig till magisterkursen i praktisk kunskap. I uppsatsen har jag tagit hjälp av Aristoteles begreppsvärld för att undersöka vad som ligger bakom det jag gör d.v.s. vilka intentioner jag har med det jag gör då det borde ha betydelse för mitt handlande. Hur konstruerar jag min värld och hur ger jag mening åt mitt handlande? Och hur stämmer mina resonemang överens med mina egna intentioner? För att få svar på dessa frågor utgick jag ifrån en berättelse från den tiden när jag arbetade inom ett språkprojekt för språksvaga invandrarkvinnor. Berättelsen gav mig möjlighet att reflektera kring olika episoder från min egen erfarenhet och pröva dem mot olika teoretiska resonemang. Genom att kritiskt granska hur jag resonerade kring ett personligt möte med en kvinna och hennes livsberättelse fann jag att mina medvetna intentioner inte alltid stämde överens med hur jag handlade och tänkte. Intentionen att låta människor få komma till tals på sina egna villkor motsades till viss del av att jag i vissa situationer, ovetandes hade intagit en vertikal position i förhållande till kvinnorna i språkprojektet. Jag fann också att jag i andra sammanhang tenderat att värdera skapande kommunikativa uttryck enbart som konstformer i stället för att se deras mening som en viktig del i genuint personliga livsberättelser.