Arbetstagarens kritikrätt på sociala medier - En jämförelse mellan privat och offentligt anställda

Sammanfattning: Det här arbetet syftar att sammanställa och jämföra arbetstagares yttrandefrihet inom den privata och den offentliga sektorn, med särskilt fokus på sociala medier. I ett anställningsförhållande så råder en lojalitetsplikt mellan arbetstagaren och arbetsgivaren som är grundad på ömsesidiga skyldigheter och rättigheter. Lojalitetsplikten kan sammanfattas till, ur ett arbetstagarperspektiv, en skyldighet att inte handla på ett sätt som kan skada arbetsgivaren. I denna skyldighet ingår att inte yttra sig på ett sätt som får arbetsgivaren eller dennes verksamhet att framstå i dålig dager och Arbetsdomstolens praxis är ganska sträng, det krävs inte mycket för att en arbetsrättslig sanktion – såsom uppsägning eller avskedande – kan anses vara godtagbart. Lojalitetsplikten är som institut relativt gammal och praxis kring den är allt annat än lättnavigerad, och det är inte otänkbart att det råder en förhållandevis stor okunskap om området i samhället. I takt med utvecklingen av det moderna samhället och framförallt i takt med det ökande användandet av sociala medier kan ibland en intressekollision uppstå, för även på internet råder lojalitetsplikten. Så ponera scenariot att en arbetstagare på sin privata Facebooksida publicerar en kommentar om att denne har haft en dålig dag på jobbet, kanske till och med pekar ut några kollegor eller chefen som en bidragande anledning – då är det med stor säkerhet så att denne arbetstagare bryter mot sin lojalitetsplikt och att arbetsgivaren därmed har en grund att skilja personen från sin anställning. Det ovan sagda om lojalitetsplikten är i princip generellt tillämpligt för alla arbetstagare i Sverige – inom den privata sektorn såväl som den offentliga. Men inom den offentliga sektorn intar lojalitetsplikten en särställning, eftersom en offentligt anställd arbetstagare är tillförsäkrad yttrandefrihet genom Sveriges grundlag – Regeringsformen, Yttrandefrihetsgrundlagen och Tryckfrihetsförordningen. Detta innebär att en offentligt anställd har en större frihet att offentligt kritisera sin arbetsgivare än en arbetstagare inom den privata sektorn. Dock finns det vissa möjligheter för en privat arbetstagare att offentligt kritisera sin arbetsgivare, dvs. att bryta sin tystnadsplikt, nämligen att det skulle vara allvarliga missförhållanden på arbetsplatsen, att kritiken skulle ske på arbetstagarens fritid mm. Det har skett en rättsutveckling där Europadomstolens avgörande har varit vägledande, de har i flera avgöranden konstaterat att de staterna som är parter till konventionen har en positiv skyldighet att tillförsäkra att privatanställdas yttrandefrihet respekteras, avgöranden som kan komma att modifiera den svenska regleringens utformning.