In vitro-gasproduktion hos olika gräsarter med faeces från häst som inokulant

Sammanfattning: Hästar är grovtarmsjäsare och basen i deras diet består av grovfoder som utgörs av gräs i ren eller blandbestånd. Gräsarternas genetiska egenskaper och reglerande mekanismer styr i interaktion med yttre faktorer arternas tillväxtmönster och näringssammansättning. Det råder idag kunskapsbrist gällande vilka gräsarter som lämpar sig för grovfoder till olika hästkategorier, och för att kunna ge tillförlitliga rekommendationer behövs mer forskning inom området. I den här studien användes ett in vitro-system för att mäta gasproduktionen och därmed den potentiella mikrobiella nedbrytningen av olika gräsarter hos häst. Gräsarterna som analyserades var timotej, ängssvingel, engelskt rajgräs, hundäxing, rörsvingel samt foderlosta. Gräsarterna odlades i ett randomiserat blockförsök med nio parceller per art och skördades vid tre olika skördetillfällen. Inokulatet bestod av färskt hästträck. Alla gräsprover inkuberades i duplikat. Målet var att utvärdera om gasproduktionen från olika gräsarter och skördetidpunkter skiljde sig åt. Resultatet visade att det fanns interaktionseffekter mellan skördetidpunkt och gräsart både avseende ackumulerad gasvolym och fermentationshastighet. Det fanns även skillnader mellan gräsarter samt mellan skördetidpunkter avseende fermentationshastigheten (NmL/h). I tidig skörd hade engelskt rajgräs högst ackumulerade gas-volym (NmL) (P<0,03) och fermentationshastigheten (NmL/h) (P<0,005) efter 6 respektive 5 h inkubation. Efter 6 h inkubation hade sent skördad hundäxing lägst ackumulerad gasvolym av alla kombinationer av gräsart och skördetidpunkt (P<0,04). Utifrån den här studien drogs slutsatsen att valet av gräsart och skördetidpunkt kan ha betydelse för hur gräset fermenteras i hästens grovtarm. Vidare studier behövs för att jämföra hur väl in vitro-metoden reflekterar den nedbrytning som sker in vivo.