Får idrotten ha sin egen justis? - En utredning om gränserna för idrottares möjligheter att rättsligt överpröva idrottsinterna beslut i allmän domstol

Sammanfattning: Idrottsrörelsen har en stark tradition av självbestämmande, vilket även inbegriper idrottsintern tvistlösning. Denna tradition av självbestämmande har lett till att ytterst få tvister av idrottslig karaktär har prövats i allmän domstol. Syftet med denna uppsats är, mot bakgrund av detta och var och ens rätt till domstolsprövning enligt artikel 6 EKMR, att undersöka i vilken mån allmän domstol har möjlighet att göra en materiell prövning av idrottsliga tvister. Idrottsrörelsen är uppbyggd i en sorts pyramidstruktur, där de olika idrotts-organisationerna och enskilda medlemmarna hålls samman på avtalsrättslig grund. Överst i den idrottsliga pyramiden finns Riksidrottsförbundet, som är det nationella samordningsorganet för svensk idrott. Under Riksidrottsförbundet finns ett antal specialidrottsförbund, som i sin tur har idrottsföreningar under sig. Längst ner i pyramiden finner vi de enskilda idrottarna som föreställs vara bundna av hela det avtalskomplex som sammanbinder idrottsorganisationerna, ända upp till RF. Uppsatsämnet är intressant mot bakgrund av bl.a. artikel 6 EKMR, eftersom det där föreskrivs att var och en har rätt till domstolsprövning av sina civila rättigheter. Det kan därför tyckas vara märkligt att så pass få idrottsliga tvister faktiskt prövats i allmän domstol. En anledning till detta kan vara att skiljeklausuler är vanligt förekommande i idrottsliga förhållanden, eftersom en giltig sådan har processhindrande verkan. Utredningen visar dock att det i många av dessa fall kan ifrågasättas om skiljeklausulerna verkligen kan anses vara giltiga, framför allt på grunden att de ofta inte på ett tillräckligt precist sätt utpekar det rättsförhållande som den är tänkt att tillämpas för. Uppsatsens syfte undersöks i förhållande till tre olika typer av idrottsären-den; tävlingsärenden, föreningsärenden och bestraffningsärenden. Utred-ningen har beträffande tävlingsärenden visat att tävlingsresultat i sig aldrig kan prövas materiellt i allmän domstol. Däremot kan skadeståndskrav som grundar sig i felaktig regeltillämpning prövas. Vad gäller föreningsärenden - företrädesvis uteslutningsbeslut - kan sådana inte prövas materiellt om beslutet inte medför ekonomiska konsekvenser för den enskilde eller om beslutet innebär diskriminering. Bestraffningsärenden bör i tämligen hög grad kunna prövas materiellt, åtminstone om bestraffningen innebär att den enskilde åläggs böter eller stängs av. Slutsatsen blir att idrottsliga tvister bör kunna bli föremål för materiell prövning i allmän domstol i betydligt högre grad än vad som skett hittills.