Målsägandens straffprocessuella ställning - rätten att biträda åtalet i ett rättsutvecklingsperspektiv

Sammanfattning: Idag gäller allmän åtalsrätt som huvudregel. Målsägandens åtalsrätt aktualiseras först då åklagaren beslutar att inte åtala. Den åklagarförda processen tillerkänner dock målsäganden möjlighet att biträda åtalet och vidta processhandlingar som kan påverka ansvarsfrågan. Rätten att biträda åtalet härstammar från 1948 och motiverades aldrig i förarbetena. Uppsatsen undersöker hur målsägandens straffprocessuella ställning har utformats från medeltid till idag. Analysen fokuserar på vad motiven till rätten att biträda åtalet kan vara, och hur de bör beaktas vid bedömning av ett eventuellt avskaffande. Det var under medeltiden som den offentliga konfliktlösningen tog över den privata, till följd av statens ökade intresse i straffrätten. Målsäganden behöll länge en stark ställning med rätt till andel i böter och viss bestämmanderätt över påföljden. Efter reformationen fick en ny ideologi inflytande över straffrätten som ställde krav på staten att ingripa mot brottslighet. Målsägandens intressen trängdes undan till förmån för statens. Enligt 1734 års lag hade målsäganden primär åtalsrätt men det framväxande åklagarväsendets åtalsrätt utvidgades successivt. I 1864 års strafflag jämställdes åklagarens och målsägandens åtalsrätt samtidigt som målsägandens anspråk i böter ersattes av skadeståndet. Målsägandens ställning försvagades successivt och genom 1900-talets rättegångsreform tillkom den primära åtalsrätten åklagaren. Under senare delen av 1900-talet uppmärksammandes brottsoffret i samhällsdebatten vilket stärkte målsägandens ställning utifrån föreställningen att den som utsatts för brott befinner sig i en svag position. Uppsatsen visar att rätten att biträda åtalet är ett utflöde ur den subsidiära åtalsrätten och delar dess motiv. Målsägandens intresse i äldre rätt var vedergällning riktat mot gärningspersonen men 1900-talets politiska strömningar orsakade en skiftning till målsägarintressen av personlig upprättelse, grundat i målsägandens utsatthet. På grund av den långa traditionen av stark målsäganderätt måste upprättelsens innebörd förstås med beaktande av dess historiska utveckling.