Kennelhosta hos hund : etiologi, spridning och prevention

Sammanfattning: Kennelhosta är en respiratorisk sjukdom med hög prevalens hos hund, med en symtombild som innefattar torrhosta, näsflöde och dyspné. Sjukdomen utbryter ofta i miljöer där hundar med olika bakgrunder introduceras och när individer vistas nära inpå varandra. Komplicerade fall av kennelhosta kan leda till fatala pneumonier, vilka ofta är ett resultat av en sekundär bakteriell infektion. Kennelhosta smittar både via direkt och indirekt kontakt från hund till hund. Många agens kan också infektera via aerosoler vilket ytterligare underlättar sjukdomens spridning. I kennelhostkomplexet finns både virus och bakterier beskrivna, där Canine adenovirus-2, Canine parainfluenzavirus-2 och Bordetella bronchiseptica har ansetts vara de huvudsakliga agensen. Nyare studier har dock påvisat att fler patogener är inblandade. Det styrks av faktumet att trots rutinmässig vaccinering mot de traditionella kennelhost-patogenerna så fortsätter kennelhosta vara ett problem. Syftet med den här litteraturstudien är att utreda etiologin bakom kennelhosta och försöka fastställa vilka agens som nu är de viktigaste i komplexet. Den ämnar också att granska de tillgängliga vaccinen utvecklade mot agens i kennelhostkomplexet och se hur intervallen mellan vaccinationstillfällena bör se ut för att bästa möjliga skydd ska erhållas. Canine parainfluenzavirus-2 och Bordetella bronchiseptica visar på högst prevalens vid kennelhostutbrott. Canine parainfluenzavirus-2 ger milda symtom, men kan predisponera för sekundära infektioner. Bordetella bronchiseptica är den vanligaste bakterien som detekteras i samband med utbrott, och ger allvarligare symtom än Canine parainfleunzavirus-2. Hos valpar och äldre individer finns det hög risk för utveckling av bronkopneumoni. Canine adenovirus-2 upptäcks sällan vid kennelhostutbrott med anledning av utbredda vaccineringsrutiner. Bland de nyare agensen associerade med kennelhostkomplexet så är Canine respiratory coronavirus den vanligaste patogenen vid utbrott. Viruset har visat sig vid studier vara bland de tre vanligast detekterade patogenerna, tillsammans med Bordetella bronchiseptica och Canine parainfluenzavirus-2. Även andra virus och bakterier har blivit associerade med kennelhosta på senare tid, men det finns fortfarande okända patogener i komplexet som måste utredas, där metoder som metagenomik erbjuder nya möjligheter. Intranasalt vaccin mot Canine parainfluenzavirus-2 och Bordetella bronchiseptica är effektivt både genom skydd mot sjukdomssymtom och förhindrande av utsöndring av agens. FASS rekommenderar att hunden vaccineras årligen för att ett gott skydd ska bibehållas, och studier visar att detta råd kan följas då hunden fortfarande är skyddad mot agensen 56 veckor efter vaccinationstillfället. Dock skyddar bara vaccinet mot två av alla agens som är associerade med kennelhosta, vilket resulterar i att hunden ändå kan utveckla sjukdomen. Därför krävs mer forskning på området så att ett bredare och effektivare vaccin kan utvecklas.