Ansvarsbegränsningar i kommersiella konsultuppdrag

Detta är en Uppsats för yrkesexamina på avancerad nivå från Lunds universitet/Juridiska institutionen

Sammanfattning: Friskrivningsklausuler är vanligt förekommande i kommersiella avtal och fungerar som en avtalad riskfördelning mellan parterna. Rätten att använda friskrivningsklausuler följer av principen om avtalsfrihet. Genom att upprätta friskrivningsklausuler kan parterna frångå de dispositiva regler som gäller för avtalsförhållandet. Förekomsten av det stränga konsultansvaret för konsulter medför att en konsult generellt sett är benägen att begränsa sitt ansvar genom ingripande friskrivningsklausuler. Denna uppsats behandlar frågan om, i vilken utsträckning en konsult kan upprätthålla en ansvarsbegränsning i samband med utförandet av ett uppdragsavtal. Frågan har besvarats med hjälp av en sedvanlig juridisk metod som tar sikte på en bedömning av lagstiftning, lagförarbeten, rättspraxis och doktrin. Utgångspunkten är att begränsningar i avtalsfriheten i kommersiella avtalsförhållanden ska vidtas med återhållsamhet. Bergman & Beving-målet ger dock uttryck för att en friskrivning i ett kommersiellt avtal ska upprätthålla en rimlig balans mellan parternas rättigheter och skyldigheter. Vad som utgör en ”rimlig balans” kan däremot inte generellt fastslås utan ska fastställas i samband med bedömningen av den särskilda avtalssituationen. En friskrivning kan nämligen i enlighet med 36 § AvtL, betraktas som oskälig i en situation men skälig i en annan. Det stränga omsorgskravet i samband med utförandet av ett konsultuppdrag medför att en konsult vanligtvis har ett befogat behov att skydda sig från risker genom ansvarsbegränsningar. Ansvarsbegränsningens tillåtlighet varierar beroende på faktorer så som parternas försäkringsmöjligheter och huruvida konsulten tydligt har preciserat uppdragets omfattning och begränsningar. I Diamantfallet tar HD ställning till frågan om friskrivning från grov culpa är möjlig i svensk rätt. Domstolen ger uttryck för uppfattningen att principen gäller, men är föremål för undantag. Liknande inställning intar skiljenämnden i KPMG-domen som behandlar ett due diligence-uppdrag. Skiljenämnden tillämpade inte den traditionella culpabedömningen som tar sikte på graden av culpa hos skadevållaren, varvid grov vårdslöshet får avgörande betydelse för en friskrivnings ogiltighet. Istället tillämpades en riskavvägning utifrån en helhetsbedömning av hela avtalet och avtalsförhållandet i enlighet med 36 § AvtL. Skiljenämndens tillvägagångssätt är förenligt med gällande rätt. Med hänsyn till detta bör avgörandet kunna ge vägledning för oskälighetsbedömningen även i andra uppdragsavtal än due diligence-uppdrag.

  HÄR KAN DU HÄMTA UPPSATSEN I FULLTEXT. (följ länken till nästa sida)