Lagens långa arm, är den tillräckligt lång? En kvalitativ undersökning av ishockeyns våldskultur

Sammanfattning: Våld mellan idrottsutövare är ett udda ämne som det inte reflekteras mycket över. I denna uppsats har avsikten varit att belysa problematiken kring våldet på den idrottsliga scenen, där förgrundsfigurerna själva står i centrum. Forskningsansatsen har varit att initialt visa på de skillnader som finns i våldsbedömning mellan ishockeyns disciplinnämnd kontra den allmänna rätten. Därefter förklara varför våldet inom idrotten rättfärdigas och varför den allmänna rätten endast kan stå bredvid och inte göra något. För att ta fram rätt material har en kvalitativ summerande innehållsanalys av beslut från disciplinnämnden och domar från allmänna rätten gjorts. Sedermera har kvalitativa intervjuer genomförts för att komplettera redan insamlat material. Materialinsamlingen har visat på att det finns klara skillnader de båda organen emellan. Genom kompletterande intervjuer och Håkan Hydéns teori om spelregler och spelidé har det framkommit att våldet inom idrotten är oerhört komplext. Trots komplexiteten är våldet enkelt att urskilja på exempelvis en ishockeymatch. Idrottens normsystem har vuxit sig allt starkare över tid, på grund av att konsekvenserna av spelets idé har förändrats. Idag är normsystemet så pass starkt att polis och åklagare trots sin vilja att väcka åtal, uppfattar det lönlöst. Uppsatsen har frambringat att ishockeyn och till viss del andra idrotter, accepterar våldet av rädsla för att tappa sitt underhållningsvärde och därmed förlora sina intäkter. Det har även framkommit att rätten har det svårt att kunna tränga in i den idrottsliga kulturen, närmare bestämt inom ishockeyn. Våldet ishockeyspelare emellan behandlas därför effektivast via de disciplinnämnder som finns idag.