Ars Subtilior i ny belysning : Magister Zaxharias Sumite karissime

Sammanfattning: Abstract Martin Q Larsson. Ars Subtilior i ny belysning. Magister Zacharias' Sumite karissimi. Uppsala: Musikvetenskap  l998. 60 p. Vid slutet av 1300-talet levde och verkade ett antal tonsättare/poeter i södra Frankrike, Italien samt på Cypern, som kallade sig själva och sin konst Ars Subtilior – den subtilare konsten. De byggde musikaliskt vidare på Machauts musik, men utvecklade den betydligt, i framför allt rytmiskt avseende. Uppsatsens syfte är att lyfta denna så gott som bortglömda musik åter till ytan, att placera den i ett samhälleligt perspektiv, samt att studera hur en tonsättare inom Ars Subtilior kunde arbeta. Europa var vid 1300-talets slut splittrat av den Stora Schismen, när det under en lång tid fanns två konkurrerande påvar, och mot slutet till och med tre. Detta tillsammans med det framväxande kapitalistiska systemet bidrog till att hoven, för att hävda sin legitimitet, upprätthöll ett vidlyftigt kulturliv, vilket gynnade den musikaliska utvecklingen. Magister Zacharias var med största sannolikhet identisk med Antonio Zachara från Teramo. Han var en bildad man som uppbar tjänst som scriptor hos olika påvar, och medverkade samtidigt i det påvliga kapellet. Sumite karissimi är en ballade med en något kryptisk text, vilken bildar ett akrostikon som ger ordet Reconmendatione – Hyllning. Musiken är rytmiskt tämligen komplex, med ett ymnigt byte av taktarter, och stämmor som ofta förhåller sig 2:3 till varandra. Det mest utmärkande draget är en rytmisk förskjutning om en punkterad sextondel i cantusstämman på flera ställen. Sumite karissimi analyseras ur harmonisk, rytmisk, motivisk, retorisk, dialektisk och numerologisk synvinkel, visar sig vara rik, mångfasetterad och komplex, ett uttryck för sin tid.