Nödvärnets ramar - Om nödvärnets bakomliggande ideologier och dess domstolsprövning

Sammanfattning: Rätten till nödvärn stadgas i 24 kap. 1 § BrB. Nödvärnsrätten är relativ vilket innebär att vilka motangrepp som helst inte är accepterade utan de måste hålla sig inom de ramar som lagstiftaren har satt upp. Bakom dessa ramar gömmer sig straffideologiska teorier som i sin tur kan delas in i brottsteorier och straffteorier. Vilka dessa är, och vilka som är intressanta respektive ointressanta kommer att avhandlas och diskuteras. Dessutom kan man se nödvärnssituationen på två olika sätt: Antingen som att den angripne försvarar sig själv qua sig själv eller att den angripne försvarar straffrättsordningen i form av en ställföreträdare för staten. Vilken syn man väljer att inta påverkar hur bred marginal den angripne skall tillmätas samt hur bedömningen förändras om det istället rör sig om dödligt våld. Nödvärnssituationer präglas av ett snabbt händelseförlopp med stora svårigheter för eftertanke. Därför är bestämmelsen också kortfattad och koncis. Dessutom tillmäts den angripne en relativt stor frikostighet vid sitt motangrepp. Detta innebär dock inte att domstolsprövningen är enkel. Domstolsprövningen görs i två led, som var för sig också innehåller två led. För det första; huruvida en nödvärnssituation förelåg och om handlingen kvalificerar sig som en nödvärnshandling. För det andra; huruvida motangreppet varit proportionerligt och behövligt sett till det hot som angreppet innebar. Framförallt försvarlighetsbedömningen förändras dock när motangreppet varit dödligt. Den frikostighet som den angripne annars tillmäts existerar i princip inte. Med tanke på att livsfarliga angrepp normalt sett präglas av ett ännu snabbare händelseförlopp kan denna förändring av domstolsprövningen framstå som obefogad.