Mjölk och honung : En studie av Jesajabokens reception i Lukasevangeliet och Apostlagärningarna med fokus på det frälsningshistoriska narrativet.

Sammanfattning: Rubriken för denna uppsats är ”Mjölk och honung - en receptionshistorisk, komparativ studie av användningen av Jesaja i Lukas frälsningshistoriska narrativ." Den rubriken och en nyfikenhet på hur Jesaja använts, dels i sin egen tillkomsttid och dels i Lukasevangeliets och Apostlagärningarnas kontext, ledde fram till problemformuleringen som lyder: Vilken funktion har Jesaja i det frälsningshistoriska narrativet i Lukasevangeliet och Apostlagärningarna? I uppsatsen bearbetas Jesajabakgrunden gällande såväl teologi som den allmänna kontexten i korthet som senare i studien får stå i relation till Lukasevangeliet och Apostlagärningarna. I ljuset av hur Lukas använt Jesaja i sitt narrativ är det möjligt att göra en enklare analys. Jesaja tillkom under en mycket lång tidsperiod och forskningen daterar boken som helhet till mellan ca 744 fvt till slutet av 500-talet fvt. Det är sannolikt på det viset att det inte handlar om en eller ett par profeter utan en framväxande tradition av profeter som tog sin början i och med Jesajas kallelse ca 744 fvt. Sedan drygt hundratalet år tillbaka har man delat in Jesaja i tre huvuddelar: Proto- Deutero- och Tritojesaja. Denna indelning har inte så mycket med kronologi att göra eftersom Jesaja är en komplex samling av profetord som inte har någon enhetlig struktur utan är tematiskt redigerat och detta under lång tid. Vissa drag och en del av historieskrivningen kan hjälpa till att datera delar av boken. Utmärkande för Jesajabokens teologi är bland annat: Davidstraditionen som säger att en ättling till kung David för alltid ska sitta på tronen, Siontraditionen som innebär att Jerusalem är den plats på jorden där Gud är närvarande och som därför är den eviga staden: ointaglig och okränkbar, samt Resttanken som säger att en liten rest av folket ska överleva alla hemskheter som folket utsätts för till trots och naturligtvis Messiasförhoppningen som lovar att det ska komma en kung som ska frälsa folket från allt ont. Förkunnelsen i Jesaja är en blandning av frälsningsbudskap och domsord. Boken både börjar och slutar i Jerusalem och behandlar ca 400 års förjudisk historia. Lukasevangeliet och Apostlagärningarna är ett dubbelverk av en och samma författare, som fortsätter den frälsningshistoria som Jesaja påbörjat. Till skillnad från Jesaja så finns här både ett tydligt narrativ och kronologi. De teologiska grundstenarna är liknande och genom sin berättelse vidareutvecklar Lukas teologin. Strukturen är tydlig och redaktionsarbetet raffinerat. Det finns flera särdrag i det lukanska författarskapet. Han arbetar bland annat med ett stort persongalleri och ger ett stort utrymme åt reseberättelserna. Det som framför allt skymtar fram i kommentarslitteraturen är att Lukas skriver frälsningshistoria och att kerygma och Ande är hans huvudspår i förkunnelsen. Det som händer när man ställer dessa tre böcker i relation till varandra på de premisser som i denna studie, är att det blir tydligt att det finns tydliga teologiska likheter och att Lukas medvetet lyft fram dessa i sitt arbete. De Jesajahänvisningar som finns i Lukas dubbelverk är en del av den frälsningshistoria som han skriver i Lukasevangeliet och som utvecklas ytterligare i och med hednamissionen i Apostlagärningarna.