Efterbehandlingsansvar för förorenade områden: Ett arbete om hållbar utveckling

Sammanfattning: Miljöbalkens övergripande mål är att uppnå hållbar utveckling enligt balkens portalparagraf. Begreppet består av tre element: ekologisk, ekonomisk samt social hållbarhet. Hållbar utveckling ska genomsyra tillämpningen av hela balken. För att hållbar utveckling ska förverkligas krävs att underliggande delmål beaktas. Inom ramen för det övergripande målet finns 16 miljökvalitetsmål fattade av riksdagen. Dessa kan sägas fylla en konkretiserande och detaljerande funktion vid tolkning av hållbar utveckling. Uppsatsen syftar till att undersöka huruvida regelverket för efterbehandlingsansvar av förorenade områden ligger i linje med hållbar utveckling. I särskilt fokus är ekologisk hållbarhet. Med utgångspunkt i målet om hållbar utveckling ifrågasätter och analyserar arbetet kritiskt regelverket som helhet, innefattande en granskning av rättstillämpningen av efterbehandlingsansvaret. Detta har gjorts genom en i huvudsak rättsanalytisk metod med miljörättsliga och rättssociologiska inslag. Miljörätten är ett mycket omfattande rättsområde med stora inslag av internationella influenser. Några av områdets mest centrala principer, så som principen om att förorenaren betalar och målet om hållbar utveckling härstammar från folkrätten. Dagens miljölagstiftning ålägger verksamhetsutövare ansvar för verksamhet som varit i faktiskt drift sedan 30 juni 1969. En betydande del av de förorenade områdena i Sverige uppkom från verksamheter som upphört innan dess. För dessa förorenade områden finns ingen adressat för reparativa krav, istället är det tillsynsmyndigheternas ansvar. För verksamheter som varit i faktisk drift sedan 30 juni 1969 är det möjligt att ställa krav på avhjälpande åtgärder riktade mot verksamhetsutövare. I vilken omfattning ansvar kan krävas bedöms utifrån en skälighetsbedömning, i vilken rättstillämparen har visat sig relativt strikt. Trots detta visar sig skälighetsbedömningar i ansvarsfrågan, särskilt gällande subjektiva faktorer, verka negativt på arbetet med efterbehandling av förorenade områden. Uppsatsen behandlar begreppet hållbar utveckling på ett djupare plan. De tre pelarna i begreppet hållbar utveckling kan inte likställas. Den första av dem, ekologisk hållbarhet, är själva fundamentet för de två andra, ekonomisk och social hållbarhet. Genom att använda sig av den miljörättsliga metoden undersöks rättens effekt i relation till miljön. Analysen av detta mynnar ut i att regelverket inte ger uttryck för ekologisk hållbarhet, och där med inte hållbar utveckling. Arbetet har vidare kommit fram till att rättsordningen som sådan kan komma att behöva ändras för att ekologisk hållbar utveckling ska vara möjlig. Förhållandet mellan det allmännas ansvar och rätten styr omfattningen av behovet av utveckling. Hållbar utveckling måste ges samma dignitet som, och inte hindras av, våra vedertagna rättsgrundsatser. Detta kan i sin tur kritiseras utifrån ett rättssäkerhetsperspektiv.