Foderrelaterad fång hos häst : går det att förebygga?

Sammanfattning: Fång är en vanlig hästsjukdom som medför stort lidande för den drabbade hästen. Av många olika fångframkallande faktorer är de foderrelaterade de vanligaste. Syftet med arbetet var att undersöka vilka vetenskapliga stöd det finns för att det är möjligt att förebygga foderrelaterad fång genom en väl anpassad foderstat. Arbetet var en litteraturstudie av vetenskapliga texter, utvalda genom sökningar i databaser, för att ta reda på vad som är känt om vad som startar ett fånganfall, hur kroppen påverkas samt vilka hästar som är i riskzonen för fång. Målet var att ta reda på vilka vetenskapliga rekommendationer det finns för utfodring av hästar i riskzonen, både när det gäller planering av foderstat och val av fodermedel, men även när det gäller bete för dessa hästar. Studien visade att foderrelaterad fång troligen framkallas av ett för stort intag av kolhydrater i form av socker, stärkelse eller fruktan, vilket startar ett bara delvis känt händelseförlopp i kroppen som leder till att vävnader i hovarna mer eller mindre bryts ner. Stärkelse och fruktan initierar sannolikt fång via påverkan av mikrobfloran i grovtarmen. Stora intag av socker eller stärkelse kan leda till höga insulinhalter i blodet, vilket också har visat sig kunna starta ett anfall. Insulinresistens, som kan uppkomma p.g.a. sjukdom, fetma eller långvarig fel-utfodring, ökar risken för fång. Hästar i riskzonerna bör inte utfodras med för höga halter av icke strukturella kolhydrater (NSC) och med en noga uträknad foderstat, där det totala energiintaget bör kontrolleras så att de inte blir överviktiga. Deras foderstat bör helst bestå av grovfoder med analys av NSC där innehållet inte överskrider 10-12 %. Om näringsinnehållet behöver ökas för att uppnå protein- eller energibehovet är spannmål olämpligt, medan sojamjöl är ett lämpligt proteintillskott och betfibrer eller urvattnad betfor och olja exempel på bra energifodermedel. Bete kan vara farligt för dem eftersom halten av NSC i ett bete kan variera mycket och det är därför viktigt att på olika sätt begränsa betet. Slutligen konstaterades att det, i alla fall rent teoretiskt, bör gå att minimera riskerna för ett anfall även om det inte kan uteslutas. Det är dock tyvärr fortfarande, trots intensiv forskning, mycket som är oklart om själva sjukdomsförloppet och hur man på bästa sätt kan undvika de farliga kolhydraterna i fodret.