Vem tar helhetsansvaret för personer med dubbeldiagnos? : En kvalitativ studie ur de professionellas synvinkel angående behandling och samverkan mellan kommun och region för personer med samsjuklighet

Sammanfattning: Benämningen dubbeldiagnos är ett vitt begrepp men i denna kontext syftar det på personer som har en psykiatrisk diagnos i kombination med ett dokumenterat och diagnostiserat alkohol- och/eller narkotikamissbruk. Personer med dubbeldiagnos är en utsatt grupp i samhället med betydligt högre dödlighet än övriga befolkningen. Trots detta verkar det finnas svårigheter i samverkan kring behandling, främst eftersom vården är utlagd på två huvudmän. Syftet med denna studie är därför att undersöka hur samverkan kring behandlingsinsatserna fungerar mellan kommun och region för personer med dubbeldiagnos i en mellanstor kommun. Undersökningen har genomförts med semistrukturerade intervjuer som analyserats med hjälp av konventionell innehållsanalys. Data har insamlats från åtta respondenter, fyra från vardera huvudman.    Resultatet visar att region och öppenvård inte har ett gemensamt synsätt när det gäller vilken behandling som är bäst för personer med dubbeldiagnos. Båda instanser ser behov av samtidig behandling för bägge tillstånden men regionen ser medicinsk behandling som det primära medan kommunen anser att allians och långsiktig behandling är det viktigaste. Resultatet visar också att det saknas riktlinjer och en gemensam strategi för att lösa de befintliga samverkansproblemen. De hinder för samverkan som respondenterna belyste handlade främst om strukturella faktorer som resursbrist och byråkrati.    Det är svårt att komma tillrätta med de glapp som uppstår mellan regionens slutenvård och kommunens öppenvård och i detta glapp finns en hög återfallsrisk. Respondenternas rekommendation för att minska det tidigare nämnda glappet mellan huvudmännen är ett slags mellanhus. Detta skulle ge kommunen förutsättningar att stå redo med insatser när klienten är medicinskt färdigbehandlad från regionens sida. Personer med dubbeldiagnos skulle på så sätt ges möjlighet att få vård och fortsatt stöd i de perioder då risken för återfall är som störst. Slutsatsen är att det finns brister i samverkan mellan kommun och region. En metod för att bättra samverkan är interprofessionella team som arbetar tillsammans mot gemensamma mål. På så sätt tas den bästa kunskapen tillvara från såväl socialtjänst som region. Inte minst visar dubbeldiagnosteamet på att detta är en framgångsrik väg för god samverkan.