Ett enhetligt insolvensförfarande med syfte att rädda företag från konkurs – fungerar det? : En utredning om hur det enhetliga insolvensförfarandet har fungerat i Tyskland och hur den svenska insolvenslagstiftningen mot bakgrund av detta skulle kunna utfo

Sammanfattning: Grunden i svensk insolvenslagstiftning utgörs av konkurslagen. Lagen om företagsrekonstruktion trädde i kraft för ett drygt decennium sedan och syftar till att rädda verksamheten och göra den lönsam igen. Ett effektivt saneringsförfarande kan bidra till att upparbetade värden kan behållas inom företaget och att verksamheten genom vissa ingripanden, som till exempel byte av företagsledning, effektivare produktion eller andra effektiviserande åtgärder kan omorganiseras och åter bli lönsam. Framför allt kan detta förfarande rädda arbetstillfällen och bibehålla immateriella värden som exempelvis upparbetad goodwill eller know-how, vilka ofta utanför sitt sammanhang knappast kan tillmätas något värde. Lagen har dock inte haft den genomslagskraft som avsetts och kritik har riktats mot den nuvarande lagstiftningen. I Tyskland finns sedan 1 januari 1999 en enhetlig insolvensordning i vilken motsvarigheterna till konkurslagen och lagen om ackordsförfarande slogs ihop. Problemen som föranledde sammanslagningen av de båda lagarna var företrädesvis det snabbt ökande antal konkurser som knappt gav någon utdelning till oprioriterade borgenärer och det minskande antalet företagsrekonstruktioner. Med ett enhetligt förfarande erbjuds rättsliga instrument för att kunna göra en snabb och rättvisande bedömning av ett företag i kris för att bästa möjliga förfarande ska kunna väljas. I och med ett enhetligt förfarande skapas möjlighet att effektivisera insolvensförfarandet både tids- och kostnadsmässigt. Reglerna bör ha karaktären av en ramlagstiftning så att de aktörer som berörs av förfarandet också ska ha möjlighet att påverka tillvägagångssätt och utfall. Dock kan det inte ske i fullt samma utsträckning som i Tyskland då det har visat sig att effekten blivit den motsatta. Borgenärernas inflytande får inte bli så stort och oreglerat att osäkerhet och ineffektivitet uppstår. Detsamma gäller för reglerna kring insolvensförvaltaren. För att saneringsförfarandet ska bli mer konsekvent använt av tillämparna, krävs det att reglerna vad gäller uppgifter, befogenheter och ansvar är tydligt reglerade. Vidare bör också betänkas om inte en specialdomstol för insolvensmål skulle vara ändamålsenligt, för att på så sätt centralisera kompetens och erfarenhet vilket otvivelaktigt skulle komma det enhetliga förfarandet till nytta.