Un amor silenciado: La relación amorosa en "Esbjerg, en la costa" de Juan Carlos Onetti

Sammanfattning: I kritiken av den uruguayanske författaren Juan Carlos Onetti förknippas ofta hans verk med pessimism, ångest, ensamhet och misslyckande. Den här uppsatsen utgår från observationen att kritiken av Onetti har tenderat att stagnera kring dessa koncept och att andra möjliga tolkningar följaktligen hamnar i skymundan. Novellen ”Esbjerg, en la costa” (1946) kan läsas med utgångspunkt i de nämnda koncepten, eller tvärtom främst som en kärlekshistoria. I uppsatsen analyseras de två huvudkaraktärernas beteenden, berättarens avgörande roll vad gäller att manipulera historien och, med utgångspunkt i några artiklar, hur den befintliga kritiken beskriver novellen. Analysen sker genom en närläsning av själva novellen i kontrast till kritiken, men också med andra onettianska verk, för att nå en bredare förståelse. Den kvinnliga huvudpersonen i ”Esbjerg, en la costa” stämmer inte överens med den arketypiska bilden av Onettis kvinnor i allmänhet – figurer utan personliga egenskaper och som endast förekommer som attribut åt de manliga personerna. En av uppsatsens slutsatser är emellertid att berättaren, på grund av sin egen cynism och oförmåga att förstå, feltolkar händelserna, vilket leder till en fullkomlig förvanskning av kärlekshistorien – något som i sig gör relationen mellan läsare och novell högst problematisk.