När meddelar domstolen ett flyttningsförbud? : En rättsfallsstudie om stigbundenhet och tillämpningen av bestämmelserna om flyttningsförbud

Sammanfattning: Bestämmelserna om flyttningsförbud återfinns i 24 och 27 §§ lag (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU). Enligt 24 § LVU får förvaltningsrätten meddela ett flyttningsförbud om det finns en påtaglig risk för att barnets hälsa eller utveckling skadas vid en flyttning från familjehemmet. Om det är sannolikt att ett flyttningsförbud behövs och rättens beslut inte kan avvakta med hänsyn till risken för barnets hälsa eller utveckling får socialnämnden besluta om ett tillfälligt flyttningsförbud, se 27 § LVU. I 28 § LVU stadgas att ett beslut om tillfälligt flyttningsförbud ska underställas förvaltningsrätten. Utifrån teoribildningen om stigbundenhet kan en problematik med beslut om flyttningsförbud urskiljas. Stigbundenhet innebär att tidigare beslut bildar en utgångspunkt för senare beslut. Huvudsyftet med uppsatsen är dels att utreda i hur många beslut om flyttningsförbud socialnämnden har fått ett tillfälligt flyttningsförbud fastställt innan förvaltningsrätten meddelar ett flyttningsförbud, dels att studera antalet mål kammarrätten kommer till samma beslut som förvaltningsrätten i en process om flyttningsförbud. Om förvaltningsrätten och kammarrätten i många mål kommer till samma beslut undersöker uppsatsen om det vid beslut om flyttningsförbud finns en risk för stigbundenhet. Finns det en risk för stigbundenhet granskar uppsatsen ifall domstolen beslutar om flyttningsförbud trots att det inte är motiverat av principen om barnets bästa. Ett delsyfte med uppsatsen är att kartlägga vid vilka situationer och varför ett flyttningsförbud meddelas och ett tillfälligt flyttningsförbud fastställs. Ännu ett delsyfte med uppsatsen är att konstatera hur bestämmelsen om flyttningsförbud fungerar i praktiken och om förändringar av gällande rätt borde ske. En rättsdogmatisk metod används i uppsatsen för att utreda gällande rätt när det gäller regleringen om vård av barn och speciellt hur bestämmelserna om flyttningsförbud tillämpas. För att konstatera hur bestämmelsen om flyttningsförbud fungerar i praktiken och om förändringar av gällande rätt borde ske nyttjas en kritisk rättsdogmatisk metod. För att besvara uppsatsens huvudsyfte, delsyften och frågeställningar studeras domar där både förvaltningsrätten och kammarrätten prövat frågan om tillfälligt flyttningsförbud eller flyttningsförbud i sak. Utifrån resultatet av rättsfallsstudien är det befogat att konstatera att det finns en risk för stigbundenhet vid beslut om flyttningsförbud. Det finns en risk för stigbundenhet eftersom förvaltningsrätten och kammarrätten tog samma beslut i 85 % av målen och kammarrätten i en av fyra domar mer eller mindre endast hänvisade till förvaltningsrättens bedömning. I åtminstone majoriteten av domarna i rättsfallsstudien tog förvaltningsrätten och kammarrätten ett beslut som är i linje med barnets bästa. Rättsfallsstudien visar att ett flyttningsförbud i regel meddelas, när vårdnadshavaren uttryckt att den tänker eller vill hämta barnet från familjehemmet, efter en sammanvägning av diverse omständigheter. Det mest centrala vid bedömningen var barnets anknytning till familjehemmet och den risk för skada en separation skulle innebära för barnet. Det är genom rättsfallsstudien möjligt att se ett mönster för när ett flyttningsförbud anses behövligt. Bestämmelsen om flyttningsförbud verkar därmed fungera någorlunda. För att bestämmelsen om flyttningsförbud ska fungera mer tillfredställande borde dock en förändring av gällande rätt ske.