Binaural interaktionskomponent vid hjärnstamsaudiometri och upplevd audiospatial förmåga hos personer med hörselnedsättning

Detta är en Magister-uppsats från Lunds universitet/Logopedi, foniatri och audiologi

Sammanfattning: Syfte: Binaural funktion innebär hörselsystemets förmåga att integrera ljud från båda öronen. Inom forskning har denna funktion undersökts med olika metoder. En objektiv metod är den binaurala interaktionskomponenten i hjärnstamsaudiometri som nästan uteslutande använts på normalhörande. En subjektiv metod är frågeformuläret Spatial Speech and Quality of Hearing Scale. Dessa två metoder har aldrig tidigare jämförts i studier. Syftet med denna studie var att undersöka effekten av hörselnedsättning på binaural funktion med ett objektivt och ett subjektivt test, samt att undersöka relationen mellan dessa mätningar. Metod: 21 personer med hörselnedsättning inkluderades i studien. Testdeltagarna svarade på den spatiala delen av frågeformuläret Spatial Speech and Quality of Hearing Scale. Hjärnstamsaudiometri genomfördes varifrån vågkomponenterna DIII och DV identidifierades i den binaurala interaktionskomponenten. Resultat: Hos alla deltagare identifierades vågkomponenten DV i den binaurala interaktionskomponenten. Den största vågtoppen var däremot DIII, vilken observerades hos 19 testdeltagare. Deltagare vars audiogram visade på hörselasymmetri bedömde sina audiospatiala förmågor i Spatial Speech and Quality of Hearing Scale sämre än övriga deltagare. Deltagare med sämre upplevd audiospatial förmåga tenderade att visa på senare latens för vågkomponent DIII. Slutsatser: Sambandet mellan hörselasymmetri och Spatial Speech and Quality of Hearing Scale ger stöd för att frågeformuläret är ett mått på binaural funktion. Ett samband mellan DIII och Spatial Speech and Quality of Hearing Scale skulle kunna innebära att det förekommer binaural interaktion i de neurala generatorerna för vågtopp III.

  HÄR KAN DU HÄMTA UPPSATSEN I FULLTEXT. (följ länken till nästa sida)