Tvåpartsprocessens inverkan på förvaltningsdomstolarnas utredningsansvar

Sammanfattning: Syftet med uppsatsen är att undersöka hur övergången från enpartsprocess till tvåpartsprocess i förvaltningsprocessrätten har påverkat förvaltnings-domstolarnas utredningsansvar. Min utgångspunkt är att dels studera utred-ningsansvaret utifrån förvaltningsdomstolarnas perspektiv, dels utreda den enskildes situation utifrån ett rättssäkerhetsperspektiv. Förvaltningsdomstolarnas utredningsansvar regleras i 8 § förvaltningspro-cesslagen (FPL) som stadgar att förvaltningsdomstolarna skall se till att för-valtningsmålen blir så utredda som dess beskaffenhet kräver. Förvaltnings-domstolarnas utredningsansvar kan delas upp i två olika element. Det första elementet besvarar omfattningen på domstolens utredningsansvar, d.v.s. i vilken utsträckning domstolen är aktiv i det berörda målet genom materiell processledning etc. Det andra elementet besvarar hur vid omfattningen på utredningsansvaret är, d.v.s. inom vilken ram domstolen skall hålla sig vid utredningen av det aktuella målet. Det är framförallt parternas yrkanden och grunder som fastslår ramen för förvaltningsdomstolarnas utredningsansvar. Lagtexten i 8 § FPL ger emellertid inga ingående ledtrådar om vad som gäller för inriktningen och omfattningen av förvaltningsdomstolarnas utred-ningsansvar. Det kan däremot inte råda någon tveka om att förvaltnings-domstolarna med officialprincipen som fundament har ett av tradition starkt utredningsansvar. Trots det är det svårt att få en klar bild av hur en god standard för förvaltningsdomstolarnas utredningsansvar skall se ut i varje förvaltningsmål för att målet skall bli ''så utrett som dess beskaffenhet krä-ver''. Genom knapphändiga förarbeten, ett fåtal prejudikat samt en något fylligare doktrin kan man emellertid urskilja sex stycken huvudkriterier som i stor utsträckning formar omfattningen av förvaltningsdomstolarnas utred-ningsansvar. Det första kriteriet utgörs av vilken processuell huvudprincip som formar processen, det andra kriteriet utgörs av vad för slags mål det är fråga om, det tredje kriteriet utgörs av om det är en enparts- eller tvåparts-process, det fjärde kriteriet är huruvida enskild har ombud i förvaltnings-målet, det femte kriteriet är vilken styrka skyddsvärda allmänna intressen har i det berörda målet och slutligen består det sjätte kriteriet av vilken styrka beviskraven är i det aktuella målet. Dessa kriterier formar tillsam-mans utredningsansvaret i varje enskilt förvaltningsmål. Kriterierna skall beaktas utan inbördes rangordning, varje kriterium påverkar på olika sätt utredningsansvaret från måltyp till måltyp och från fall till fall. Det skall även poängteras att huruvida processen bedrivs som ett tvåpartsförfarande eller ej bara är ett av de sex huvudkriterierna som kan påverka förvaltnings-domstolarnas utredningsansvar. En jämförelse mellan förvaltningsdomstolarnas, de allmänna domstolarnas och förvaltningsmyndigheternas utredningsansvar visar på dels skillnader dels likheter mellan de olika institutionernas utredningsansvar. Det går inte att dra upp någon entydig principiell gränslinje mellan hur utredningsansva-ret vid förvaltningsmyn-dighet skall gå till respektive hur motsvarande verk-samhet vid allmän dom-stol och förvaltningsdomstol skall gå till. Det är istället andra förhållanden än domstolsanknytningen som bör vara utslags-givande för utredningsansva-rets omfattning. Genom att parallellt bedöma domstolarnas/myndigheternas utredningsansvar enligt de sex tidigare nämnda huvudkriterierna får man en god bild av omfattningen på utred-ningsansvaret i det enskilda målet/ärendet. I förvaltningsprocessrätten finns det numera ett generellt obligatoriskt två-partsförfarande som regleras i 7 a § FPL. Det innebär att man lämnat det förlegade enpartsförfarandet med dess inkvisitoriska inslag, d.v.s. att dom-stolen förenar uppgifterna att döma och att representera det allmännas in-tresse, och övergått till ett tvåpartsförfarande med starka kontradiktoriska inslag. Förvaltningsdomstolarna kan därmed med större koncentration in-rikta sig på det som de är till för, nämligen att fälla avgöranden mellan tvistande parter. Övergången från enpartsprocess till tvåpartsprocess har medfört att den tidigare så starka officialprincipen samt ledorden snabbhet, billighet och enkelhet har fått konkurrens av förhandlingsprincipen med tillhörande muntlighets-, omedelbarhets- och koncentrationsprinciper. På så vis har förvaltningsprocessen alltmer blivit lik rättegångsbalken och proces-sen vid de allmänna domstolarna. Genom tvåpartsprocessen har således förhandlingsprincipen och det kontra-diktoriska förfarandet fått ett större inflytande på förvaltningsprocessen, vilket påverkat domstolarnas roll i processen. Införandet av en tvåpartspro-cess bör i normalfallet innebära att förvaltningsdomstolarna kan frigöra sig från svårförenliga krav att å ena sidan vara en opartisk instans stående över tvisten och å andra sidan behöva utreda och besluta liksom en förvaltnings-myndighet. Förvaltningsprocessen är dock en udda figur eftersom man fort-farande i lag och förarbeten lägger det starka utredningsansvaret i sakfrågan på domstolen. Även om förvaltningsprocessen har närmat sig den allmänna processen, och därmed ett uppmjukat förhållande till utredningsansvaret, så har inte de knapphändiga instruktionerna i motiven angående förvaltnings-domstolarnas utredningsansvar uppgraderats. Detta får till följd att domsto-larnas utredningsansvar tyvärr är något oklar, rent praktiskt innebär två-partsprocessen en ökad användning av förhandlingsprincipen samtidigt som lag och förarbete förespråkar en stark officialprincip och därmed även ett starkt utredningsansvar. Dessa inneboende oklarheter har splittrat domarnas uppfattning om hur starkt förvaltningsdomstolarnas utredningsan-svar skall vara i förvaltningsproces-sen. Även den enskildes roll i förvaltningsprocessen har förändrats genom att den enskilde har fått en motpart i processen. Bland fördelarna för den en-skilde med att införa en kontradiktorisk process kan nämnas att den enskilde får en tydlig motpart som kan klargöra det allmännas ståndpunkt och även bemöta den enskildes anspråk och påståenden. Det blir därmed lättare för den enskilde att välja lämpliga argument och grunder för sin talan. Bland fördelarna med införandet av tvåpartsprocessen finns det emellertid en del orosmoln som kan medföra negativa biverkningar för den enskilde. Det faktum att det råder oklarhet i huruvida och i så fall i vilken utsträckning som förvaltningsdomstolarnas utredningsansvar påverkats av tvåpartspro-cessen medför att den enskildes ställning i processen också blir oklar. Fram-förallt påverkas den enskilde negativt om domstolarna har minskat styrkan på utredningsansvaret. Konsekvenserna av detta är att parterna får ta ett större ansvar för utredningarna i målen. Detta utvidgade utredningsansvar är den enskilde parten många gånger inte förmögen att uppfylla på egen hand, samtidigt som det är mycket sällan som den enskilde beviljas rättshjälp för anlitande av ett juridiskt ombud. Detta medför att i dessa fall blir förvalt-ningsdomstolarnas utredningsansvar svagare utan att den enskilde fått möj-lighet att få hjälp med det ökade utredningsansvar som ålagts honom, där-med har den enskildes rättssäkerhet blivit svagare.