Företagsbesiktning – En analys av företagsbesiktningens rättsverkningar
Sammanfattning: Begreppet due diligence är i svenskt näringsliv synonymt med företagsbesiktning. Som företeelse är det en procedur för att genomlysa ett målbolags ekonomiska ställning och andra förhållanden. Företagsbesiktningen är således ett viktigt instrument för att skaffa sig kunskap om inneboende risker i målbolaget samt för att identifiera risker med förvärvet i stort. Besiktningen ger köparen ett bra beslutsunderlag och utgör en betydelsefull grund för riskfördelningen mellan parterna. Genom en väl utförd företagsbesiktning kan köpeskillingen justeras och villkor tas in i köpekontraktet som ger en korrekt bild av möjliga risker och felkällor. Företagsbesiktningen kompletteras vanligtvis av säljarens lämnade garantier. Garantierna kan vara specifika för vissa egenskaper eller allmänna. Genom den avtalade garantin preciseras köpobjektet och säljarens risksfär utökas i förhållande till köplagens riskfördelning. I uppsatsens andra kapitel konstateras att köplagen (1990:931) är formellt tillämplig vid företagsförvärv eftersom aktier utgör lös egendom. Meningarna har tidigare gått isär om vilken lagstiftning som ska tillämpas men såväl rättspraxis som doktrin torde idag vara samstämmig om att köplagen ska tillämpas vid företagsförvärv. I praktiken väljer parterna emellertid ofta, genom avtal, en annan riskfördelning än den som köplagen stadgar. Detta hänger framför allt ihop med att köplagens felregler inte anses vara tillräckligt förutsebara i dessa sammanhang. När köpekontrakt utformas fungerar köplagen dock ofta som referens för den rättsliga riskfördelningen. I de fall parternas köpekontrakt är oklart eller ofullständigt utgör köplagen utfyllande rätt vid tolkning av avtalet. Eftersom det är mycket svårt att genom avtal på ett uttömmande sätt reglera samtliga risker, är det nödvändigt att parterna är väl medvetna om köplagens riskfördelning. Enligt 17 § köplagen ansvarar en säljare för fel i köpobjektet om det avviker från vad som avtalats mellan parterna samt om det inte stämmer med köparens befogade förväntningar. För sådant som inte är avtalat och för obefogade förväntningar kan köparen således inte göra gällande fel enligt köplagen. Ett centralt problem vid företagsförvärv är emellertid att det är svårt att fastslå vilka befogade förväntningar en köpare kan ha. Aktierna i ett aktiebolag representerar nämligen en förmögenhetsmassa som kan bestå av en variation av olika materiella och immateriella tillgångar. Eftersom köpobjektet är unikt medför det att det sällan går att finna en jämförelsenorm utanför köpekontraktet eller för vad som annars har utfästs. Trots detta utesluter inte rättspraxis och den juridiska litteraturen att det kan finnas grundläggande egenskaper för aktiebolag som en köpare alltid kan ha befogade förväntningar på. Oavsett vilken åsikt man är av i detta avseende så är de befogade förväntningarna vid företagsförvärv väldigt få och inte utan reservationer. Riskfördelningen i köplagen är fullständig på så sätt att det alltid är någon av parterna som bär risken. Detta kommer bland annat till uttryck genom köparens så kallade undersökningsplikt och säljarens så kallade upplysningsplikt. Ändamålet med såväl undersökningsplikten som upplysningsplikten är, bland annat, att färre köp ska ingås med felaktiga förväntningar. På så sätt kan onödiga tvister undvikas. Som utgångspunkt finns ingen undersökningsplikt vid köp av lös egendom. Undersökningsplikten kan dock aktualiseras genom köparens initiativ, genom uttrycklig eller underförstådd uppmaning från säljaren, eller genom att köpekontraktet föreskriver att köparen getts möjlighet att undersöka målbolaget. Det har även argumenterats för att det vid företagsförvärv finns en undersökningsplikt genom sedvänja. I likhet med vad som gäller vid fastighetsköp skulle en företagsköpare i så fall ha en skyldighet att undersöka målbolaget utan uppmaning från säljaren. Företagsbesiktningen är idag visserligen mer eller mindre standard men något klart stöd för en sådan sedvänja torde dock inte finnas. Köparens vetskap enligt 20 § köplagen har direkt inverkan på parternas risksfärer. En köpare kan inte göra gällande fel för sådant som denna ”måste antas ha känt till” vid köpet eller som denna ”borde ha märkt” vid en undersökning. I köprättslig mening leder således köparens vetskap till en omfördelning av risken från säljare till köpare. Vilka krav som ställs på undersökningens omfattning och kvalitet vid företagsförvärv styrs av en rad olika faktorer. Bedömningen baseras bland annat på hur besiktningen har aktualiserats, hur tillgänglig informationen varit, köparens kunskap och erfarenhet samt säljarens handlande. Om en säljare till exempel lämnat motstridiga uppgifter eller underlåtit att upplysa om, för köparen väsentliga förhållanden, kan detta påverka bedömningen. Har säljaren handlat illojalt och i ond tro kan köparen få åberopa fel trots att det rör ett förhållande som denna borde ha märkt vid en undersökning. När en säljare lämnat en garanti gällande ett visst förhållande kan den begränsa besiktningens omfattning medan en friskrivning i regel utökar omfattningen. Uppsatsen syftar till att belysa företagsbesiktningen som företeelse samt att undersöka hur företagsbesiktningen påverkar riskfördelningen enligt den dispositiva rätten. I fokus står den köprättsliga så kallade undersökningsplikten. Sekundärt granskas också hur säljarens garantier och friskrivningar inverkar på riskfördelningen.
HÄR KAN DU HÄMTA UPPSATSEN I FULLTEXT. (följ länken till nästa sida)