Var går gränsen mellan en ren förmögenhetsskada i ett kontraktsförhållande och en ren förmögenhetsskada i ett utomobligatoriskt förhållande

Sammanfattning: Det råder ingen osäkerhet om vad begreppet ren förmögenhetsskada innebär. Detta står klart angivet i Skadeståndslagen (SkL). En ren förmögenhetsskada är enligt SkL 1:2 en ekonomisk skada som uppkommer utan samband med att någon lider en person- eller sakskada. Det som har skapat en osäkerhet är snarare när denna skada ersätts. Det finns vissa klara områden när en ren förmögenhetsskada är ersättningsgill. En ren förmögenhetsskada ersätts enligt allmänna rättsgrundsatser när den uppstår i ett avtalsförhållande och den ersätts genom annan lag exempelvis av de regler som följer av Immaterialrätten och 32 kap MB. Det oklara området är SkL. Enligt SkL 2:2 ersätts en sådan skada när den vållats genom brott. Förarbeten till regeln säger dock att brottsrekvisitet varken är avsett att medföra ändringar av gällande rätt eller utgöra hinder för en rättsutveckling genom praxis. Det framgår också att brottsrekvisitet inte får läggas till grund för ett motsatsslut. Trots detta har domstolarna vid ett flertal tillfällen använt sig av motsatsslut, det vill säga att de har använt brottsrekvisitet som en huvudregel för att ersättning skall utgå. I en del av dessa fall har domstolarna trots att det handlat om klart utomobligatoriska förhållanden dömt ut ersättning med motiveringen att förhållandet mellan den skadelidande och skadevållaren är av kontraktsrättslig karaktär eller att det förelegat ett avtalsliknande förhållande. Detta har i sin tur bidragit till att gränsen mellan en ren förmögenhetsskada i ett kontraktsförhållande och en ren förmögenhetsskada i ett utomobligatoriskt förhållande har blivit oklar. Den slutsats som man kan dra av uppsatsen är att brottsrekvisitet inte är ämnat att användas som en huvudregel och har inte varit det heller. Utredningen har visat att domstolarna med tiden har axlat sitt ansvar. Domstolarna gör numera en friare bedömning av när en ren förmögenhetsskada i ett utomobligatoriskt förhållande skall ersättas. Uppsatsen visar också att den allmänna principen om att tredje man inte ersätts blivit svagare i takt med att bredden av ersättningsberättigade för ren förmögenhetsskada blivit större. Brottsrekvisitet finns som bekant kvar i SkL, men fungerar numera mer som en måttstock av vad som ur ett rättspolitiskt perspektiv kan accepteras innan en skadegörande handling leder till ansvar.