"Vi måste ge dem hopp, inte bara rädda livet på dem" : Hur sjuksköterskan erfar mötet med barn och unga som inte orkar leva.

Sammanfattning: Psykisk ohälsa är ett växande problem och forskning visar på en ökning hos barn och unga. Forskning visar att vårdare som möter barn och unga med självmordstankar uttrycker osäkerhet i mötet och de egna existentiella funderingarna väcks. Inom specialiserad psykiatrisk vård krävs och förväntas att specialistsjuksköterskor som möter barn och unga med denna problematik har tillräcklig kunskap och erfarenhet. Syftet var att beskriva hur sjuksköterskor inom specialiserad psykiatrisk vård erfar vårdande möten med barn och unga som inte längre orkar leva. Då upplevelserna stod i fokus valdes en kvalitativ metod genom tematisk analys. Intervjuerna har varit öppna kvalitativa intervjuer med inriktning mot livsvärldsperspektivet och har genomförts med sex deltagare som alla arbetar inom barn och ungdomspsykiatrin. Analysen resulterade i fem teman som är: Betydelsen av självreflektion, Rädsla skapar osäkerhet, Ansvar och ensamhet, Hopp och bekräftelse, Kompetens och stöd. Resultatet visade att reflektion, handledning och ökad kunskap är delar som är viktiga i arbetet kring barn och unga som inte orkar leva. Känslan av ansvar i kombination med att stå ensam i bedömningar av suicidnära barn kändes tungt och önskvärt var att vara två sjuksköterskor som delar på det ansvaret. Att i det vårdande mötet fokusera på att inge hopp hos barn och unga är av stor vikt för deltagarna. För att öka tryggheten för specialistsjuksköterskor i det vårdande mötet bör möjligheter till reflektion och handledning tillgodoses. Känslan av att vilja ingjuta hopp och bekräfta ungdomen, och dennes känslor, är viktiga beståndsdelar för både specialistsjuksköterskorna som möter ungdomarna men även för ungdomarna som vårdas.