Våld i nära relationer – som vi frågar får vi svar : Kommer vi ihåg att fråga och har dessa erfarenheter plats inom psykoterapin?

Sammanfattning: Våld i nära relationer är enligt Socialstyrelsen att betrakta som ett folkhälsoproblem och medför allvarliga konsekvenser för både den psykiska och den fysiska hälsan. Det är därför av stor vikt att vården har en kunskap om och beredskap att hantera våld i nära relationer. Detta arbeta syftar till att få en bild av förekomsten av våld i nära relationer bland patientfamiljer som sökt sig till en barn- och ungdomspsykiatrisk mottagning och att fånga terapeuters upplevelse av att systematiskt ställa frågor om våld till patientfamiljer, samt utforska deras tankar kring våldsutsatthet och psykoterapi som behandlingsinsats. En kombination av kvantitativ och kvalitativ metod har använts. En enkätundersökning genomfördes bland patientfamiljer vid en barnpsykiatrisk mottagning via ett bedömningsteam. Vidare genomfördes intervjuer med terapeuterna i bedömningsteamet. Totalt kartlades elva av åttio patientfamiljer via enkäten. Orsak till bortfallet var framförallt att familjer inte tillfrågades av bedömningsteamet om att delta i kartläggningen. Bland de elva patientfamiljerna var det två vuxna personer som hade erfarenhet av våld i nära relationer och en tredje kände sig otrygg i sin nuvarande relation. Intervjustudien kan sammanfattas i sju kategorier som rör allt ifrån, hur det är att ställa frågor om våld i nära relation, till förutsättningar för detta, kompetens och möjliga psykoterapeutiska behandlingsinsatser. Det finns en övergripande inställning om att kunskapen om våld är viktig för förståelse av symptom och där med adekvat diagnostisering och efterföljande behandlingsinsatser. Dessvärre visar det sig att god vilja och goda intentioner, inte räcker. Det brister ofta i konsekvens när det kommer till den praktiska tillämpningen, att faktiskt ställa frågan. Det fanns en övergripande inställning om att våld är viktig för förståelsen av symptom och därmed adekvat diagnostisering och efterföljande behandlingsinsatser. Enkätundersökningen kan inte fastställa prevalensen av barn och ungdomar som bevittnat eller har erfarenhet av våld i nära relation på grund av det stora bortfallet. Bortfallet är dock i sig ett intressant resultat och avspeglar att god vilja och goda intentioner inte räcker i sammanhanget. Det brister ofta i konsekvens när det kommer till den praktiska tillämpningen, att faktiskt ställa frågan