Mitt barn har diabetes : En litteraturstudie av föräldrars upplevelser

Sammanfattning: Diabetes typ 1 är en sjukdom som oftast drabbar yngre personer. Det är inte vanligt att barn insjuknar de första levnadsåren men sedan ökar risken och toppen nås vid 12- 14 års ålder. Diabetes typ 1 behandlas alltid med insulin och egenvården är en central del i behandlingen. Det är viktigt att hela familjen når en god livskvalitet trots sjukdomen. Sjukdomen och den nya livsomställningen kan skapa lidande hos bland annat föräldrarna och det är vår uppgift som sjuksköterskor att försöka lindra det lidande som uppstår. För att förstå föräldrarnas lidande och kunna anpassa vården efter detta är det viktigt att försöka sätta sig in i deras livsvärld. Syftet med uppsatsen är därför att beskriva upplevelsen av att leva med ett barn som drabbats av diabetes. Studien är utförd genom bearbetning av kvalitativ forskning där vi utformat två huvudteman med subteman. Resultatet visar att föräldrarna till en början kände att de förlorade kontrollen och tappade fotfästet. De kände en sorg och förlust över allt de förlorat i och med sjukdomen. Många föräldrar valde att förneka diagnosen. Föräldrarna tog på sig skulden för det som hänt och några kände även rädsla för att skada sina barn när de gav injektioner. Oron för komplikationer var ständigt närvarande. Resultatet visar även att föräldrarna med tiden lyckades hitta olika strategier för att återfå kontrollen. Detta ledde sedan till acceptans och att de kunde skapa nya rutiner. I diskussionen resoneras det kring föräldrarnas förlust utav identitet i samband med barnets diagnostisering samt om vikten av att sjuksköterskan vet hur hon ska bemöta föräldrarna för att kunna vägleda dem. Detta innebär att pedagogiken har en central roll.