Skadebegränsning och lojalitetsreciprocitet

Sammanfattning: I svensk rätt finns bestämmelser om skadebegräsning 70 § köplagen. Att bedöma huruvida denna skadebegränsningsplikt ska gälla också utomobligatoriskt har genom åren vållat rättsvetenskapsmännen vissa bekymmer. Denna framställning har till syfte att undersöka och klargöra innebörden av skadebegränsningsplikten i svensk rätt. Särskilt fokus ligger här på de lojalitetshänsyn som anses motivera skadebegränsningen och frågan huruvida ett illojalt agerande hos den skadevållande kan påverka tillämpningen av skadebegränsningsplikten. I framställningen har det anlagts en rättsdogmatisk metod och allmänt vedertagna rättskällor som lagtext, förarbeten, praxis och doktrin har tillämpats för att utreda gällande rätt. Med anläggande av en rättsekonomisk metod har också frågan om skadebegränsningen ekonomiska effekter undersökts, samt skadebegränsningens framtid. Skadebegränsningsplikten syntes i svensk rätt, troligen, för första gången i början av 1900-talet. Det har dock varit oklart hur pass allmängiltig denna plikt är och även hur den ska tillämpas. Skadeståndslagen innehåller i 6 kap. § 1 regler om jämkning med anledning av medvållande. Skadebegränsningsplikten har tidigare av vissa ansetts vara en del av dessa regler. Genom NJA 2017 s. 371 kan vi med stöd av HD:s uttalande sluta oss till att skadebegränsningsplikten står på egna ben, om än att det fortfarande enligt min mening finns anledning att beakta reglerna om medvållande vid tolkning av skadebegränsningen. Det finns därför en utomobligatorisk skadebegränsningsplikt, vilken utgör en allmän rättsprincip som ska tillämpas efter det att skada inträffat. Om detta verkar alla rörande överens. HD har genom NJA 2017 s. 9 på ett förtjänstfullt kastat nytt ljus på skadebegränsningsplikten och därigenom förtydligat hur den bör tillämpas. I denna del finns enligt min mening dock anledning till viss kritik. I centrum för uppsatsen står frågan om i vilken mån lojalitetsreciprocitet ska påverka bedömningen av vilka åtgärder den skadelidande bör vidta för att begränsa sin skada. I NJA 2017 s. 9 uttalar HD att den skadevållandes agerande typiskt sett inte ska påverka bedömningen av vilka åtgärder den skadelidande förväntas vidta. Samtidigt klargör HD att skadebegränsningsplikten motiveras av lojalitetshänsyn, såväl inomobligatoriskt som utomobligatoriskt. På det kontraktsrättsliga området finns en lojalitetsplikt som medför vissa rättigheter och skyldigheter. Det har också ansetts finnas utrymme för att låta en parts illojala agerande få konsekvenser. Vad gäller reklamation och preskription kan ett illojalt agerande därför i vissa fall innebära att den illojala parten inte äger rätt att åtnjuta det rättsliga skydd den annars varit berättigad till. Vad gäller reglerna om medvållande anses det också finnas utrymme för att beakta graden av vållande genom den skälighetsprövning som genomförs vid en eventuell jämkning. Huruvida lojalitetsplikten är en allmän rättsprincip som också ska tillämpas fullt ut på det utomobligatoriska området har länge varit oklart. Någon klarhet i detta har inte kunnat bringas genom denna uppsats, men det framstår enligt min mening som klart att lojalitetshänsyn åtminstone kan beaktas också utomobligatoriskt. Eftersom lojalitetshänsyn ska beaktas bör också de konsekvenser som ett illojalt beteende kan medföra beaktas. Vad som komplicerar bedömningen gällande skadebegränsningsplikten är att plikten motiveras också av andra skäl än lojalitet. I syfte att ge skadebegränsningen ökad legitimitet och skapa önskvärd koherens med reglerna om medvållande och räddningsplikten bör skadebegränsningsplikten kodifieras i skadeståndslagen. En sådan kodifikation bör också ge utrymme för en skälighetsprövning där vållande på ömse sidor beaktas.