Arvsrätt - en rättvis fördelning eller ett förlegat tankesätt

Sammanfattning: Historiskt har det varit blodsbandet tillsammans med den genom äktenskapet grundlagda familjegemenskapen som avgjorde om en arvinge var berättigad till arv. Arvsrätten för den efterlevande maken har emellertid trots tillhörande av familjen varit begränsad. Enligt 1920 års Giftermålsbalk, GB, ärvde den efterlevande maken endast om den avlidna maken saknade bröstarvingar. Denne gavs i stället rätt till ett visst minimibelopp ur den avlidnas kvarlåtenskap. Regleringen utvecklades så småningom till den nu gällande basbeloppsregeln. Enligt denna regel har den efterlevande maken alltid rätt till egendom motsvarande fyra gånger basbeloppet. Lagstiftaren tyckte nämligen att den efterlevande maken så långt möjligt skulle få behålla sin etablerade position i samhället. Lagstiftaren menade dock att den efterlevande maken tidigt var i behov av ett starkare skydd än det som gavs i GB. Eftersom den avlidne maken ofta hade bröstarvingar med rätt att få ut sitt arv vid den först avlidnes död, var den efterlevande maken ofta tvungen att sälja det gemensamma hemmet och bohaget eller på annat sätt skaffa fram kontanter för att lösa ut bröstarvingarna. Idag får därför den efterlevande maken förfoga över de gemensamma bröstarvingarnas arv fram till sin död Det ansågs däremot inte rimligt att den efterlevande makens arvsrätt skulle omfatta även barn som inte också var barn till den efterlevande maken, s.k. särkullbarns arvslott. De ansågs nämligen inte ha samma känslomässiga förhållande till den efterlevande maken som de gemensamma bröstarvingarna hade. Arvets syfte är idag att skydda den innersta familjens ekonomiska och sociala situation. Frågan är emellertid om regleringen så som den ser ut idag skyddar rätt personer.