Effekter av markstruktur på tryckutbredning och packningsbenägenhet i åkermark : en jämförande fältstudie mellan konventionellt jordbearbetad åkermark och permanent bevuxen åkermark

Sammanfattning: Att gårdar blir större är en tydlig trend inom det svenska lantbruket. Med det följer även en större efterfrågan på större maskiner och redskap. Denna rationalisering medför en ökad risk för att åkermarken blir kraftigt packad och därigenom skadad, vilket på sikt kan leda till försämrad bördighet. I detta arbete har två identiska jordbearbetningsförsök legat till grund för arbetets mätningar. Eftersom jordarten skiljde på de två försöksplatserna kunde även den skillnaden jämföras. På respektive försöksplats har två olika odlingssystem jämförts och undersökts hur de påverkas av kompaktion. Det ena odlingssystemet som jämförts var konventionell jordbearbetning med årlig plöjning. Det andra var ett odlingssystem bevuxen med ett permanent växttäcke med vall. Permanent vall användes i jämförelsen för att simulera ett direkt sått odlingssystem. Det för att markstrukturen i ett direkt sått odlingssystem och permanent bevuxen gräsmark med vall ska i teorin ha en liknande struktur. Både hållfasthet och tryckutbredning i marken i respektive jord och odlingssystem testats. För att testa hållfastheten togs sammanlagd 108 cylinderprover. Orörda markstrukturprover togs ifrån tre olika djup för varje markprofil, för att sedan testa provernas hållfasthet på labb med hjälp av en kompakteringsmaskin. Tryckutbredning testades genom att nergrävda trycksensorer passerades av en tung traktor med högt ringtryck. Sensorerna var placerade på tre olika djup i alla av försöksleden. Även här togs sammanlagd 108 cylinderprover före och efter överfarterna med traktorn för att undersöka skrymdensitet. Dessa prover analyserades också i labb. I samband med överfarterna mättes även spårdjupen som orsakats av traktorn. Resultaten visar att markens bindningstryck dvs fuktighet är det som påverkar hållfastheten mest,till skillnad från struktur och textur. Av struktur och textur så var texturen mer bidragande till provernas hållfasthet. Strukturen i proven bidrog alltså minst till hållfastheten. Den permanenta vallen hade högre hållfasthet än det plöjda ledet för den styva lerjorden. I det fallet hade alltså strukturen en avgörande roll för hållfastheten på alla djup som testades. I proven som togs i den lättare jorden sågs ingen skillnad i hållfasthet mellan vall ledet och det plöjda ledet. Däremot vad gäller tryckutbredning som testades i fält fanns tydliga skillnader mellan leden i den lättare jorden. Trycket som uppmättes var lägre för ledet med permanent vall jämfört med ledet som plöjs årligen. Marken med ett permanent växttäcke kan alltså fördela trycket bättre med hjälp av strukturen som ett välutvecklat rotsystem ger. Gällande tryckutbredning i jorden med styv lera sågs ingen skillnad mellan leden. Den potentiella skillnaden i struktur var alltså inte avgörande för tryckutbredningen i markprofilen. Jordens fysikaliska egenskaper som textur och bindningstryck var det som påverkade truckutbredningen mest. Såvida stämmer den äldre tesen om att styva leror är mera packningsbenägna än lättare jordar. Att en god struktur skapad av rotsystem hade störst effekt på den lättare jorden var väntat, men att det inte fanns någon skillnad på den styvare jorden var oväntat. En potentiell bieffekt av det permanenta växttäcket är att det välutvecklade rotsystemet har en uttorkande effekt på jorden vid fuktiga förhållanden, då markfukten respireras bort eller hålls i rotsystem och i växterna. Det samma gäller torra förhållanden. Rötterna håller fukten då den andra jorden, som är mera homogen i sin struktur snabbt torkar ur. Denna vattenbuffrande effekt som rotsystemen ger i ett orört odlingssystem med permanent växttäcke är det som till störst del svarar för hur påfrestningarna den utsätts för.