Effekten av hanteringsträning på stressnivån hos hundar under klinisk undersökning

Sammanfattning: Stress och rädsla vid klinikbesök är ett vanligt problem för hundar, vilket riskerar att leda till att hundägare blir mindre benägna att uppsöka djurhälsovården. Syftet med detta arbete var att undersöka om regelbundna, korta träningspass i hantering kan bidra till att minska denna rädsla och stress. För att undersöka det utfördes en experimentell studie på åtta undervisningshundar tillhörande Sveriges lantbruksuniversitet (SLU). Hundarna som ingick i studien var beaglar med en ungefärlig ålder på två år. Vid studiens start uppvisade hundarna tecken på mild till allvarlig rädsla eller stress vid hantering, vilket skulle kunna bero på att de vid ankomst till SLU var bristfälligt hanterade. Studien innehöll två kliniska undersökningar separerade av en fem veckor lång period med hanteringsträning tre till fem gånger i veckan. De kliniska undersökningarna innebar att en veterinär utförde en grundlig status som inkluderade hjärtauskultation, andningsfrekvens, palpation, rektaltemperatur, blodtrycksmätning samt blodprov. Vid de kliniska undersökningarna samlades data om hundarnas beteende, bedömd stressnivå vid olika delar av undersökningen och de fysiologiska parametrarna andningsfrekvens, hjärtfrekvens, blodtryck och temperatur. Bedömningarna av hundarnas stressnivå och beteende gjordes i efterhand med hjälp av videomaterial från undersökningarna. Varje träningstillfälle dokumenterades med information om vad hunden hade tränats i för moment samt en bedömning av stressnivån. Alla bedömningar av stressnivån gjordes med hjälp av skalan FAS, vilket är en förkortning för ”fear anxiety stress spectrum”. FAS är en skala från noll till fem som beskriver olika beteenden, kroppshållningar och ansiktsuttryck kopplade till stress och rädsla. En hund som bedöms som noll på skalan uppvisar inga tecken på stress eller rädsla medan en hund som uppnår fem på skalan uppvisar allvarliga tecken på stress eller rädsla med aggressiva beteenden. Det var en signifikant skillnad i den bedömda stressnivån hos hundarna, både från den första till den andra kliniska undersökningen (P <0,00002) och från det första till det sista träningstillfället (P <0,0002). Vid en jämförelse av huruvida hundarna tog emot godis, frivilligt gick in i rummet och frivilligt klev upp på bordet mellan den första och den andra kliniska undersökningen kunde ingen signifikant skillnad ses (P = 0,5). Ingen signifikant skillnad kunde heller ses vid en jämförelse av de fysiologiska parametrarna mellan den första och den andra kliniska undersökningen, varken i en jämförelse inom varje specifik parameter eller i en jämförelse som inkluderade alla parametrarna. Sammanfattningsvis visade studien på att hanteringsträning kan bidra till att minska en bedömd stressnivå vid klinisk undersökning. Studien kunde däremot inte visa på några skillnader i fysiologiska parametrar under den kliniska undersökningen som ägde rum efter perioden av hanteringsträning jämfört med den undersökning som ägde rum före träningsperioden. Fortsatta studier krävs för att utforska hanteringstränings effekt vid längre träningsprogram samt vid träning av privatägda hundar.