Asyl och rätten till bostad

Sammanfattning: Antalet nyanlända personer i Sverige har ökat dramatiskt de senaste åren. Ansvaret för dessa människors boende är både en statlig och en kommunal angelägenhet. Denna uppsats undersöker ansvarsfördelningen och hur långt rätten till bostad sträcker sig i svensk lagstiftning. Uppsatsen undersöker om rätten till bostad åtnjuts på lika villkor av alla människor som lagligen uppehåller sig i Sverige. Denna fråga studeras på tre nivåer – internationell och nationell svensk rätt. I FN:s konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter och även i den reviderade europeiska sociala stadgan etableras rätten till en lämplig bostad samt att denna rätt ska åtnjutas med respekt av principen om icke-diskriminering. Sverige har ratificerat dessa konventioner och har således förpliktigat sig att se till att svensk rätt överensstämmer med dessa internationella åtaganden. Svensk rättspraxis har reagerat starkt på när kommuner eller privata aktörer har försökt behandla migranter på ett sämre sätt än en svensk medborgare i en jämförbar situation. En stat har dock ett utrymme att inte likabehandla asylsökande med nationens invånare. Detta har Sverige infört genom lagen om mottagande av vissa nyanlända invandrare för bosättning. Lagen ska dock inte vara vare sig direkt diskriminerande eller indirekt diskriminerande. Slutsatsen för denna uppsats är att den speciallagstiftning som infördes 2016 kan ha den effekten att nyanlända personer får en sämre utgångspunkt i jämförelse med övriga utsatta grupper i samhället som har en rätt till att få hjälp att erhålla en lämplig bostad. Implementeringen av rätten till bostad är relativt tydlig i svensk rättspraxis men både staten och kommunerna har svårt att följa de uttalanden som stadgat att det finns en rätt till en lämplig bostad i Sverige i vissa fall.