En medveten gränspolitik eller panik? : En undersökning av EU-medlemsstaternas folkrättsliga åtaganden gentemot skyddsbehövande vid extraterritoriella gränskontroller, med utblickar mot tredjelandssamarbeten

Sammanfattning: Genom åren har flyktingar och andra skyddsbehövande gjort försök att ta sig till Europa. Avsaknaden av reguljära vägar har dock resulterat i att hundratusentals människor har mist sina liv på de alternativa vägarna längs Medelhavet. År 2015 var migrationsströmmarna till Europa mest frekventa, vilket uppenbarade en ineffektivitet i EU:s migrationspolitik. Situationen med de ökade migrationsströmmarna har kommit att kallas för en flyktingkris, som har gett upphov till omedelbara kontrollåtgärder. Bland åtgärderna finns visumkrav, transportörsansvar och förstärkande av extraterritoriella gränskontroller genom fördjupade samarbeten med tredjeländer.  Syftet med denna uppsats är att undersöka EU:s extraterritoriella gränskontroller i förhållande till folkrättsliga normer, med fokus på skyddsbehövandes tillgång till skydd vid tredjelandssamarbeten.  Resultaten av undersökningen visar att EU:s extraterritoriella gränskontroller begränsar människors tillgång till skydd – genom att stoppa människor i ursprungs- och transitländerna eller genom att avlägsna dem från Europa till tredjeländer som exempelvis Turkiet och Libyen. Även om dessa länder anses utgöra så kallade säkra länder framgår av sammanställningen att överträdelser av mänskliga rättigheter är återkommande inslag. Härav följer att EU:s intresse av att reglera migrationen har fått stå i framkant, medan intresset av att ge skyddsbehövande tillgång till det skydd de är berättigade till har följaktligen fått stå tillbaka.