Oaktsamt eller utom kontroll? - En undersökning av de subjektiva ansvarsförutsättningarna inom den allmänna avtalsrätten

Sammanfattning: En på senare tid omdiskuterad fråga är om skadeståndsskyldighet vid avtalsbrott i allmänhet förutsätter oaktsamhet från den avtalsbrytande parten eller om skadeståndsskyldigheten bygger på någon annan subjektiv ansvarsgrund. Rätten att göra påföljder gällande vid avtalsbrott är en central del av avtalsrätten och för att skadeståndsskyldighet ska uppstå vid avtalsbrott krävs det att flertalet rekvisit är uppfyllda. Denna uppsats syftar till att utreda om det, inom den allmänna avtalsrätten, krävs att en avtalsbrytande part varit oaktsam för att skadeståndsskyldighet ska uppstå. Den allmänna avtalsrätten är sparsamt reglerad i Sverige och en stor del av gällande rätt utgörs av allmänna rättsliga principer. Flertalet avtalstyper är specialreglerade där den subjektiva ansvarsgrunden för skadestånd regleras särskilt. Ansvarsgrunder som vanligen återfinns i svensk rätt är culpaansvar, kontrollansvar, presumtionsansvar och strikt ansvar. Svensk skadeståndsrätt bygger i grunden på ett culpaansvar vilket stadgas i 2 kap 1 § skadeståndslagen. Denna bestämmelse gäller emellertid inte om annat följer av annan lag eller av rättsliga principer. Inom svensk rättsvetenskap råder det oenighet kring huruvida det finns en rättslig princip som stadgar en annan subjektiv ansvarsgrund än culpaansvaret. Det finns en samstämmig uppfattning att oaktsamma avtalsbrott leder till skadeståndsansvar, men vissa rättsvetare menar emellertid att skadeståndsskyldigheten sträcker sig längre. I NJA 2020 s. 115 konstaterade HD att skadestånd vid avtalsbrott i allmänhet förutsätter oaktsamhet. Dessa domskäl utgör emellertid obiter dictum enligt vissa rättsvetare och är därmed inte prejudicerande. Andra rättsvetare menar däremot att uttalandet från HD är prejudicerande. Uppsatsen utmynnar i slutsatsen att den allmänna avtalsrätten bygger på ett culpakrav i skadeståndsfrågan. Slutsatsen grundar sig dels i NJA 2020 s. 115, dels i att det saknas rättsligt stöd för att det finns en princip som säger att en annan subjektiv ansvarsgrund ska gälla. Därmed faller bedömningen tillbaka på skadeståndslagen och dess culpaansvar.