Vad bygger tillit? : En studie om tillitskällor i relationen mellan myndighet och civilsamhälle

Sammanfattning: Tillitsbaserad styrning och ledning har på senare tid vuxit fram som en möjlig styrfilosofi i Sverige. Tillitsbaserad styrning handlar om att organisationer ska förbättra kvaliteten på sitt arbete genom att öka tilliten i styrkedjan. När organisationer interagerar med andra organisationer påverkas de på olika sätt. Men hur, och i vilken utsträckning påverkas relationer mellan aktörer i styrkedjan när myndighetens styrning förändras? Och hur bör relationerna byggas för att bidra till det förväntade resultatet av tillitsbaserad styrning? Syftet med studien var att bidra till kunskapen om tillitsbaserad styrning, genom att undersöka källor till tillit i relationer mellan myndigheter och civilsamhällesorganisationer, i en kontext där myndigheten verkar genom civilsamhällesorganisationen. För att besvara syftet intervjuades fem myndighetsanställda samt en föreningsrepresentant. Även styrdokument från myndigheterna ligger till grund för det empiriska underlaget. Det empiriska underlaget analyserades utifrån Mayer et al.:s tillitsmodell och dess faktorer för tillit, och reflekterar aktuell forskning om hur modellen kan brytas ned och förstås i specifika kontexter. En aktuell forskningsrapport om tillit inom relationer på biståndsområdet har varit bakgrund och inspiration till att bryta ner tillitsfaktorerna till mindre beståndsdelar - tillitskällor. Studiens resultat pekar ut fem möjliga tillitskällor som finns i relationen mellan myndigheter och civilsamhällesorganisationer: kontrollsystem, extern expertis, inter-personella relationer, kommunikation, samt tydlighet och förväntningar. Tillitskällorna bidrar till tillitsbyggandet i att de interagerar och är beroende av varandra - som enskilda aspekter av relationen bidrar de nödvändigtvis inte till att bygga en tillitsbaserad relation. Studien visar också att om en myndighet vill nyttja tillitsbyggande i dessa relationer har detta också konsekvenser på styrningen. Bland annat genom att det bör finnas ett rimligt manöverutrymme för handläggare eller andra professioner inom bidragsprocesser, och att det finns tydligt chefsstöd i det att handläggarna har som uppgift att hantera ett visst mått av risk å myndighetens vägnar.